Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med blanka knappar som glänste i solen likt kalla ögon.
Över dem välvde sig den molnfria, obarmhärtigt glödande
himlen, kring dem virvlade dammolnen och de larmande
tonerna av arbetets symfoni, den enda musik som inte
bereder någon njutning.
Havet utbredde sig lugnt och stilla ända till den
töckniga horisonten och plaskade sakta med sina
genomskinliga vågor mot den av larm och rörelse uppfyllda
stranden. Glittrande i solskenet tycktes det småle med en
Gullivers godmodiga leende som vet att om han vill kan
han med en enda åtbörd utplåna allt lilleputtarnas arbete.
Bländande i sin glans låg det där, stort, starkt,
godsint, och dess kraftiga andedräkt fläktade över stranden
och friskade upp de trötta människorna som ansträngde
sig att klavbinda friheten hos dess vågor, vilka nu milt och
melodiskt smekte den stympade stranden. Det var som om
det tyckte synd om dem; dess sekelgamla tillvaro har lärt
det förstå att dessa byggnadsarbetare inte handlar av ont
uppsåt. Det vet att de är slavar vilkas uppgift det är att
kämpa mot elementen och att de i denna kamp förr eller
senare drabbas av elementens hämnd. De bygger och
bygger oupphörligt, de släpar och knogar, deras blod och
svett är det cement som håller samman alla byggnadsverk
på jorden, men de har ingenting för att de förslösar sina
krafter på denna evinnerliga skapardrift, som visserligen
alstrar underverk på jorden men likväl inte är istånd att
skaffa människorna tak över huvudet eller tillräckligt med
föda. De är också ett element, och därför ser havet inte
vredgat utan milt på deras arbete, som de inte har något
gagn av. Dessa små grå maskar, som splittrar sönder
berget, liknar de droppar som havet i sin ständiga strävan att
utvidga sitt område skickar mot de otillgängliga och kalla
strandklipporna och som där slås sönder och förgås.
Dessa människodroppar är också befryndade med det,
starka och förstörelsebringande som havet så snart stormens
ande far över dem. Havet känner från urminnes tider
både de slavar som byggde pyramiderna i öknen och de
slavar som på Xerxes löjliga befallning piskade vågorna
för att de hade vågat slå sönder hans broar. Alltid har
dessa slavar förblivit sig lika, alltid har de underkastat
sig, alltid blivit illa behandlade och alltid frambragt stora
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
