Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den följande versen skulle inte ha kunnat hålla stånd ens
för den mildaste censur men framkallade ett allmänt
gapskratt och var tydligen improviserad för tillfället av
sångaren. Smickrad av bifallet vred denne på sin mustasch med
minen av en konstnär som är van vid publikens hyllning.
- Ta i då! skrek uppsyningsmannen ursinnigt uppifrån
kranen. Har ni rostat fast därnere?
- Gasta inte, Mitritj - då kan du spricka! varnade en
av arbetarna.
Rösten var mig välbekant, och jag hade också
någonstans sett denna högväxta bredaxlade gestalt med det
ovala ansiktet och de stora blå ögonen. Var det Konovalov?
Men Konovalov hade inte det ärr som sträckte sig från
den högra tinningen till näsbenet och skar den höga
pannan mitt itu. Konovalovs hår var ljusare och inte så
små-lockigt som dennes, och Konovalov hade ett stort vackert
skägg medan denne bara hade stora hängande mustascher
som ukrainarna. Och ändå var det något så välbekant hos
honom. Jag beslöt att fråga honom vem jag borde vända
mig till för att få arbete och väntade tills de skulle sluta
med pålningen.
- Å-åho-oj! Å-åho-oj! ljöd det i korus från skaran som
än hukade sig ner och drog i linan, än hastigt rätade upp
sig som om de allihop ämnade flyga högt upp i skyn.
Blocket gnisslade och skakade, och arbetarnas nakna,
solbrända och håriga armar sträcktes upp över deras
huvuden med linan; musklerna spändes och svällde, men den
tjugopudiga järnklumpen rörde sig mindre och mindre
uppåt, och dess slag mot pålen ljöd allt svagare. Man
skulle ha kunnat tro att det var en skara avgudadyrkare
som i extas sträckte upp händerna mot sin stumma gud
och djupt bugade sig för honom. De svettiga smutsiga
ansiktena med det toviga, vid pannan fastklibbade håret,
de bruna nackarna och skuldrorna som skälvde av
kraftansträngningen, dessa halvnakna, av trasiga skjortor och
byxor ofullständigt skylda kroppar fyllde luften omkring
sig med sina heta utdunstningar och rörde sig som en enda
tung massa av muskler trögt och mödosamt i värmen.
- Sluta upp! skrek någon med gäll och arg stämma.
Arbetarna släppte tågen som slappt dinglade ner utmed
kranen och kastade sig tungt flåsande ner på marken, tor-
145
10 Urspårade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
