Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
två eller tre kan leva i sämja tillsammans? ... Ja, det är illa
ställt. Om man tänker närmare efter så finns det inte plats
för människan vare sig i städerna eller på stäppen. Men
det är bäst att inte grubbla över sånt... det leder ingenting
till, utan pinar en bara.
Jag hade trott att Konovalov hade blivit förvandlad av
lösdrivarlivet och att de svårmodets bölder, som plågat
honom under den första tiden av vår bekantskap, hade
fallit bort som tomma skal för den fria luft han insupit
under dessa år. Men tonen i hans sista ord förrådde att
han alltjämt var samme hopplöse sökare efter en
stödjepunkt som förr. Tvivlets rost och grubblets gift frätte
alltjämt denne starke jätte som till sin olycka hade fått ett så
känsligt hjärta. Sådana grubblare finns det många i
Ryssland, och de är olyckligare än andra eftersom den
tryckande bördan av deras grubbel blir ännu tyngre genom
deras förstånds blindhet. Jag såg deltagande på min gamle
vän, och liksom för att bekräfta min tanke utbrast han
svårmodigt:
- Jag minns så väl den där tiden när vi kamperade ihop,
Maksim, och hur det var då. Hur många olika trakter har
jag inte sett sen dess, och hur mycket har jag inte
upplevt ... Men ingenstans fann jag något som passade mig,
ingenstans fann jag min rätta plats.
- Varför har du då kommit till världen med en hals
som inget betsel passar på? frågade ukrainaren kallt och
tog det kokande vattnet från elden.
- Men säg mig, du, vände sig Konovalov på nytt till
mig, varför kan jag inte vara lugn? Varför lever andra
människor i frid och ro, sköter sina angelägenheter, har
hustru och barn och allt möjligt annat... De beklagar sig
nog också över livet, men dessemellan är de lugna. Och
alltid har de lust att göra än det ena, än det andra. Men
jag - jag kan inte. Jag är bara trött på allt. Varför ska jag
vara så?
- Nu gnäller han igen, muttrade ukrainaren. Men blir
det kanske bättre för att du gnäller?
- Nej, det har du rätt i, instämde Konovalov dystert.
- Jag säger aldrig mycket, men jag vet vad jag säger,
yttrade självmedvetet den alltjämt av frosskakningar
skälvande stoikern.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
