Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malva - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte längre något med honom. Det var mycket bra sagt av
dig det där, Jakov.
Havet upptog solen i sitt sköte och hälsade henne med
en ljuvlig musik av plaskande vågor som hennes sista
strålar smyckade i underbara, rikt skiftande färger. Den
gudomliga livgivande ljuskällan tog här i en vältalig
färgsymfoni avsked från havet för att någonstans långt borta
från de tre varelser som följde henne med sina blickar
väcka den sovande jorden med sin morgonrodnads glada
skimmer.
- Det är som om hjärtat skulle smälta i mig när jag ser
solen gå ner... vid Gud, så är det verkligen! sade Vasilij
och vände sig till Malva.
Hon teg. Jakovs blå ögon log då de irrade omkring över
havets vida rymd. Länge blickade de alla tre tankfullt åt
det håll där dagens sista ögonblick smälte bort och
slocknade. Framför dem glödde kolen under tekitteln. Bakom
dem beredde redan natten sin skugga över himlen. Den
gula sanden mörknade, måsarna hade försvunnit - allt
blev så stilla, så ljuvt och drömmande. Till och med de
rastlösa vågorna, som spolade upp på sanden, plaskade
inte längre så muntert och bullersamt som på dagen.
- Varför sitter jag här? sade Malva. Jag måste ge mig
av.
Vasilij spratt till och sneglade på sonen.
- Vad har du så bråttom för? mumlade han
missbelåtet. Vänta, snart går månen upp.
- Inte behöver jag vänta på månen. Jag är inte rädd...
det är inte första gången jag går härifrån mitt i natten.
Jakov såg på fadern och knep ihop ögonen för att dölja
det leende som glittrade i dem. Så vände han blicken mot
Malva, men hon såg också på honom, och det berörde
honom obehagligt.
- Nå, så gå då! sade Vasilij i misslynt ton.
Hon steg upp, tog avsked och gick långsamt längs med
stranden, där vågorna rullade ända fram till hennes fötter
och tycktes leka med dem. På himlen glimmade
stjärnorna, himlens gyllne blommor. Vasilij och hans son följde
med ögonen Malvas ljusa blus som avlägsnade sig i
skymningen.
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
