Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malva - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
Två veckor hade förflutit, och det var åter söndag. Vasilij
Legostev låg i sanden bredvid sin koja, såg ut över havet
och väntade på Malva. Det ödsliga havet log och lekte
med solen som återspeglade sig däri, och tusentals vågor
föddes, skvalpade upp på stranden, kastade sitt skum över
den och rullade så tillbaka i havet för att smälta bort. Allt
var likadant som för fjorton dagar sedan. Enda skillnaden
var att Vasilij, som annars väntade sin älskarinna med
lugn tillförsikt, nu gjorde det full av otålighet. Förra
söndagen hade hon inte kommit, men idag måste hon
komma. Han tvivlade inte på att hon skulle komma, men han
längtade efter att få se henne så snart som möjligt. Jakov
skulle inte störa dem denna gång - han hade varit där för
två dagar sedan med andra arbetare för att hämta noten
och sagt att han på söndagsmorgonen skulle fara till stån
för att köpa sig skjortor. Han hade fått plats vid
fiskerierna med femton rubel i månaden, han hade redan varit
ute och fiskat några gånger och såg nu hurtig och glad ut.
Som alla de andra luktade han salt fisk och var lika
smutsig och trasig som de. Vasilij suckade vid tanken på sonen.
- Om han bara förblev sån han är... men han blir nog
bortskämd, han som de andra, och då vill han kanske inte
alls komma hem mer... Då måste jag ge mig av dit istället.
Utom fiskmåsarna syntes ingenting på havet. Där det
genom en smal sandig strandremsa skildes från himlen
rörde sig flera små svarta punkter av och an, men ingen
båt kom fast det redan var middag och solstrålarna föll
nästan lodrätt i havet. Vid denna tid brukade Malva vara
där.
Två måsar slåss uppe i luften och hackar varandra så
att fjädrarna ryker omkring. Deras ursinniga skrän skär
igenom vågornas lustiga sång som så harmoniskt smälter
samman med den strålande himlens högtidliga stillhet att
den tycks vara ljudet av solstrålarnas glada lek på
havsytan. Måsarna faller i vattnet och slåss fortfarande,
skränande av smärta och raseri, varpå de åter höjer sig i
luften och förföljer varandra ..t Och hela skaran av deras
kamrater tycks inte alls se denna förbittrade kamp utan
fångar girigt fisk i det grönaktiga genomskinliga vattnet.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
