Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malva - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Bra!... Det tycker jag om ...
- Jag följer också med! förklarade Jakov beslutsamt.
- Vem har bett dig om det? frågade Serjozjka och knep
ihop ögonen.
Det dallrande ljudet av en spräckt klocka hördes -
kallelsen till arbetet. Ljuden jagade brådskande varandra
genom luften som om de fruktade att komma för sent
och drunkna i vågornas glada brus.
- Hon kommer att be mig! sade Jakov och såg
utmanande på Malva.
- Jag? Vad skulle jag vilja dig? undrade hon.
- Låt oss tala öppet, Jakov, sade Serjozjka barskt och
reste sig upp. Om du inte låter henne vara ifred slår jag
dig sönder och samman. Om du så bara rör vid henne
med ett finger krossar jag dig som en fluga! Jag ger dig
ett slag i skallen... och så är det slut med dig. Jag går
alltid enkelt och öppet till väga.
Hela hans ansikte och gestalt och de seniga händerna,
som han sträckte mot Jakovs strupe, talade otvetydigt om
hur enkelt det var för honom att slå ihjäl en människa.
Jakov tog ett steg tillbaka och sade modfälld:
- Vänta lite! Hon har ju själv...
- Håll mun - nu är det nog ordat om den saken! Vad
är väl du för slag? Det tillkommer inte dig, din hund, att
äta upp lammet - du får vara tacksam om man kastar åt
dig benen att gnaga på ... Nå? ... Vad glor du på?
Jakov såg på Malva. Hennes grönskiftande ögon vilade
på hans ansikte med ett spefullt ringaktande löje, och hon
smög sig så ömt intill Serjozjka att svetten bröt fram på
Jakov.
De gick bredvid varandra ifrån honom, och när de
kommit lite längre bort brast de båda två ut i ett högljutt
skratt. Jakov pressade högra foten hårt ner i sanden och
blev stående som förstenad i denna tvungna ställning med
blossande ansikte och tungt flämtande bröst.
Långt i fjärran rörde sig en liten mörk mänsklig gestalt
över de gula döda sandvågorna; till höger om den
glittrade det glada mäktiga havet i solen, och till vänster
utbredde sig ända till horisonten den dystra, enformiga,
ödsliga sanden. Jakov såg efter den ensamma gestalten,
blinkade häftigt med ögonen, i vilka sårad stolthet käm-
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
