Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kain och Artem
i
Kain var en liten livlig jude med spetsigt huvud och gult
magert ansikte; på hans kinder och haka växte testar av
rött borstigt hår, och hans ansikte tittade fram som ur en
gammal illa tilltygad plyschram, vars övre kant var
skärmen på hans smutsiga mössa.
Under skärmen och de röda toviga ögonbrynen
blinkade ett par små grå ögon fram. De dröjde sällan länge
vid ett och samma föremål utan gled alltid hastigt från
den ena sidan till den andra och utdelade överallt ett
skyggt, vänligt, inställsamt leende.
Var och en som såg detta leende begrep genast att den
rådande känslan hos dess ägare var fruktan, fruktan för
allt och alla, en fruktan som ständigt var färdig att
förvandlas till förskräckelse. Därför skyndade sig var och en
som inte var alltför lat och slapp att genom speglosor och
näsknäppar ännu mer stegra den lille judens rädsla, som
tycktes ha sitt säte inte bara i hans nerver utan också i
vecken på den långa, alltid flaxande segelduksrocken som
omslöt hans skinntorra gestalt ända ner till tårna.
Judens namn var Chaim Aaron Purvitj, men han
kallades allmänt endast Kain. Det var enklare, folk var mera
förtrogna med det, och så låg det så mycket
förolämpande i det. Fastän detta namn inte alls passade den spensliga,
kraftlösa och förskrämda gestalten var dock alla fast
övertygade om att de riktigt karakteriserade den sålunda
benämnde till kropp och själ och på samma gång
tillfogade honom en djup skymf.
Kain levde bland människor som själva var illa
åtgångna av ödet, och sådana människor tycker alltid om att gå
illa åt andra. Och de förstår sig utmärkt på detta,
isynnerhet som de blott på detta sätt kan hämnas den mot dem
begångna oförrätten. Det var ju så ofarligt att förolämpa
Kain! Då de drev gyckel med honom smålog han bara
liksom i känslan av sin skuld, och ofta instämde han till
och med själv i hånet som om han ville betala de elaka
skämtarna priset för att han fick vistas bland dem.
209
14 Urspårade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
