Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smärta och börjar svära. Då pressar Artem ihop hans
skuldra med sin stora hand och förorsakar honom en ny
och häftig smärta. Han iakttar sedan tigande, i allsköns
lugn, hur den andre vrider sig och stönar under hans
ramar tills han alldeles tappar andan och bara kan viska:
- Släpp, fördömda bödel!
Men bödeln är obeveklig...
Också Kain hade ofta råkat i Artems grymma händer,
och denne hade lekt med honom som ett nyfiket barn
med en ollonborre.
"Artjusjas anfall" kallade man i Brantbacken jättens
sällsamma uppförande. Det skaffade honom en massa
fiender, men alla dessa tillsammans var inte istånd att
kuva hans oerhörda kroppsstyrka, hur ofta de än försökte.
Så hade en gång sju duktiga pojkar i hemligt samförstånd
med hela den övriga gränden modigt föresatt sig att ge
Artem en ordentlig minnesbeta. Två av dem fick dyrt
plikta för sitt vågstycke, de andra var glada att de slapp
undan med ett blått öga. En annan gång lejde grändens
krämare, som kände sig kränkta som äkta män, den mest
berömde kraftkarlen i stån, en slaktardräng, som redan
flera gånger hade segrat över yrkesatleter på cirkus. Mot
en rejäl ersättning förpliktade sig slaktaren att "slå Artem
halvt ihjäl", men då de två drabbade ihop vred Artem,
som aldrig undvek en ärlig knytnävskamp, inte endast
armen ur led på sin motståndare utan gav honom också en
stöt i magen så att den arme stackaren blev liggande
medvetslös på platsen. Dessa fakta förhöjde naturligtvis
Artems prestige och ökade antalet fiender.
Med sina "anfall" höll Artem på som förut - om han
väl hade kommit igång trampade han ner allt som kom
i hans väg. Vad var det för känslor han uttryckte på detta
besynnerliga sätt? Kanske var det den hämnd som han,
landsbygdens son, tog på stån och dess
levnadsförhållanden; kanske hade han en oklar känsla av att stån
fördärvade honom och smittade hans kropp och själ med sitt
gift, och kanske sökte han på sitt sätt kämpa mot den
ödesdigra makt som höll honom i bojor. Hans "anfall"
slutade vanligen på poliskontoret, men också här bemötte
man honom hövligare än de andra invånarna i
Brantbacken, först och främst därför att man visste att han inte
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
