- Project Runeberg -  Urspårade och andra noveller /
222

[MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 3

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Däremellan ljöd det genomträngande ljudet av en
ångbåtsvissla.

Länge väntade Artem på svar, men ingenting rörde sig
under båten, vars halvruttna, av grönaktigt siam täckta
botten svängde av och an över hans huvud som om den
vilket ögonblick som helst kunde störta ner över honom
och slå ihjäl honom.

Artem kände sig mycket beklagansvärd. Han blev
plötsligt medveten om sin hjälplöshet, och på samma gång
upprördes han av den skymf som hade tillfogats honom.
Honom, den vackre starke Artem, hade de vanställt och
stympat på detta sätt! Med sina kraftlösa händer kände
han på såren och bulorna i sitt ansikte och på sitt bröst,
och sedan började han bittert svära och gråta. Han
snyftade, fnös, jämrade sig och tårarna, som fyllde hans ögon,
trängde fram under de halvslutna ögonlocken. I stora
varma droppar rann de över hans kinder rätt ner i öronen
på honom, och han tyckte att tårarna på sätt och vis
sköljde honom ren invärtes.

- Vänta bara! Min tid kommer väl också! brummade
han mitt i sin själasorg.

Och plötsligt hörde han att någon i hans omedelbara
närhet liksom för att härma honom också brast ut i en
mödosamt undertryckt snyftning.

- Vem är där? frågade han barskt fast han egentligen
kände sig rätt ängslig till mods.

Inget svar följde på hans fråga.

Då uppbjöd Artem alla sina krafter, vände sig på sidan,
tjutande av smärta, stödde sig på armbågen och urskilde
i halvdunklet vid båtens kant en liten underlig gestalt,
hoprullad till ett nystan. Med de långa magra armarna
om knäna och huvudet lutat mot dem satt den obekante
där och skälvde i hela kroppen. Han föreföll Artem som
en halvvuxen pojke.

- Kom hit! ropade han till honom.

Men den andre lydde inte utan satt där bara och
darrade och skakade som i feber. Av plågorna och den ångest
som främlingen ingav honom svartnade det för Artems
ögon, och han skrek gällt:

- Kom hit!

Till svar följde en hel störtskur av snabba ängsliga ord:

222

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:38:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urspar/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free