Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade Artem dystert leende.
- Jag har alltid älskat er styrka, fortfor Kain. Och nyss
bad jag till Gud, vår Herre i himlen och på jorden: Giv,
o Herre, att jag må kunna vara denne starke man till
nytta! Giv, att jag må kunna bevisa honom en tjänst och att
hans styrka blir mitt skydd! Giv, att den må rädda mig
från mina förföljare och varda till deras fördärv! Så bad
jag länge till Herren och besvor honom att han ur min
starkaste vedersakare skulle åt mig uppväcka en
försvarare liksom han gav Mordokai till försvarare en furste
som besegrade alla folk... Och ni grät, och jag grät med...
och så ryter ni på en gång åt mig och avbryter min bön...
- Kunde jag veta att du bad... du underliga kurre!
svarade Artem med ett skuldmedvetet leende.
Men Kain hörde knappt hans ord. Han vaggade av och
an med kroppen, fäktade med armarna och viskade
alltjämt i stark sinnesrörelse... och ur hans viskningar talade
glädje, hopp, ängslan, bekymmer och beundran för den
slagne Simson som låg där framför honom på marken.
- Nu är min dag kommen! ropade han. Jag allena är
hos er... Alla de andra har lämnat er i sticket, bara jag har
kommit... Ni ska ju åter bli frisk, Artem. Det är ju inte
så farligt, säg? Den gamla kraften ska väl vända tillbaka
i era lemmar?
- Visst ska jag komma på benen igen, var inte rädd ...
Men dig ska jag beskydda som ett litet barn... för det
goda du har gjort mig...
Artem kände att han småningom blev bättre - det
värkte inte längre så mycket i lederna, och han var klarare i
huvudet. Vad den där Kain beträffade, så måste han
hädanefter försvara honom mot de andra. Han var ju så
snäll och öppenhjärtig, talade öppet och utan omsvep.
Och när Artem tänkte detta smålog han med ens - redan
länge hade ett obestämt begär plågat honom, och nu visste
han vad det var.
- Vet du vad, Kain? Jag skulle vilja ha något att äta ...
du kan väl inte skaffa något?
Kain rusade upp så häftigt att han höll på att stöta
huvudet i båten. Hans ansikte fick ett självmedvetet och på
samma gång barnsligt glatt uttryck - Artem, den sagolike
jätten, bad honom, den arme Kain, om något att äta!
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
