Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Och om de återigen börjar gyckla och förolämpa dig,
fortfor Artem, så lämna mig ifred för det. Beklaga dig
inte för mig - jag kan inte hjälpa dig - tänker inte bistå
dig. Begriper du? Jag förmår inte ...
Kain blev dödsblek men teg alltjämt.
Artem, som nu hade lättat sitt hjärta från vad som
tryckte det, drog ett djupt andetag och fortfor med mera
sammanhang:
- För att du den där gången tog dig an mig kan jag ju
betala dig. Hur mycket blir det? Säg bara, jag betalar vad
du begär. Men medlidande kan jag inte ha med dig ... Det
finns nu en gång inte hos mig ... jag har bara tvingat mig
till det... hycklade bara ... jag trodde att det var
medlidande ... men det var bara inbillning ... Kan på det hela taget
inte tycka synd om någon... inte om någon människa...
- För att jag ... är jude? frågade Kain sakta.
Artem sneglade på honom och sade ur djupet av sitt
hjärta:
- För att du är jude? Vi är alla judar inför Vår Herre.
- Varför annars då? frågade Kain på nytt.
- Jag kan inte, svarade Artem. Jag har ingen medkänsla
med dig, förstår du... och inte med någon annan
människa heller... Förstå mig rätt... åt en annan skulle jag inte
ens säga det utan bara ge honom ett slag i skallen! Men
åt dig säger jag det...
- Vem ska då skydda mig mot de gudlösas hand? Vem
ska försvara mig mot mina fiender? frågade juden stilla
och svårmodigt.
- Jag förmår det inte, sade Artem okonstlat. Inte därför
att de skrattar åt mig - det rör mig inte, må de skratta!
Jag kan b^ra inte känna på det viset. Och för det där du
vet, i båten därborta ... för det betalar jag hellre...
- O hämnande Gud! O vedergällningens evige Gud! Se
ned till mig från din härlighet, o du jordens domare! bad
Kain som hade rullat ihop sig som ett nystan.
Det var en varm och stilla sommarkväll. Den
spegelblanka floden återkastade i milt vemod den nedgående
solens strålar. Från strandsluttningen föll en skugga över
Kain och Artem.
- Betänk bara, sade Artem i en ton av djup övertygelse,
vad det är jag nu har att göra. Du fattar det väl inte så ...
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
