Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men jag, jag måste ju ändå tänka på mig själv. Du minns
hur de tygade till mig den där gången?
Han skar tänder och flyttade sig oroligt av och an på
stranden. Sedan lade han sig på rygg, sträckte ut benen
mot floden och sköt händerna under huvudet.
- Jag känner dem nu allihop...
- Alla? frågade Kain resignerat.
- Ja. Nu ska jag göra upp räkningen med dem - och då
är du i vägen...
- Jag i vägen? Hur kan jag vara det? utbrast juden.
- Inte precis i vägen men... jag är för närvarande arg
på alla människor. Är jag då sämre än andra? Det skulle
jag vilja veta... Nå, kort och gott... Du är överflödig för
mig. Begriper du?
- Nej! svarade Kain kort och skakade på huvudet.
- Begriper du ändå inte? Vad du är för ett nöt! För dig
måste jag ju ha medömkan, inte sant? Nå, och nu kan jag
inte ha medömkan för någon ... Det finns inte den
ringaste känsla för andra hos mig längre...
Och i det han gav Kain en puff i sidan upprepade han
än en gång:
- Begriper du äntligen? Jag har inte ett spår av
medömkan för någon...
Länge teg de bägge. I den ljumma, av vällukter fyllda
luften hörde man vågornas skvalp och en mängd
dämpade, sällsamt klagande läten som ljöd ur fjärran från den
mörka slumrande floden.
- Vad ska jag nu ta mig till? bröt Kain slutligen
tystnaden.
Förgäves väntade han på svar. Artem hade antingen
somnat eller var helt och hållet fördjupad i sina tankar.
- Hur ska jag kunna leva utan er? ropade Kain.
Artem såg upp mot himlen och svarade:
- Det må bli din ensak...
- O, min Gud, min Gud!
- Hur du ska leva kan man inte heller säga så där i
brådrasket, förklarade Artem makligt. Sedan han nu hade
lättat sitt hjärta var han lugn och glad till mods.
• Jag visste det ju... redan när jag gick till er då ni låg
sönderslagen och mörbultad därborta vid floden... redan
då visste jag att ni inte skulle kunna vara vänligt sinnad
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
