Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugosex och en - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg vi henne på sätt och vis som vår tillhörighet, något
som var till blott och bart tack vare våra kringlor. Vi
ansåg det som en plikt att ge henne dem riktigt varma och
bruna, det blev som ett dagligt offer åt vår avgud, nästan
en helig plägsed, och fjättrade oss med varje dag allt
fastare vid henne. Utom kringlor gav vi också Tanja många
goda råd: att klä sig varmare, att inte springa så fort i
trappan och inte bära så tunga vedbördor. Hon hörde
leende på våra råd, besvarade dem med ett skratt och
följde dem aldrig, men vi var inte onda på henne för det,
vi ville bara visa hur mycket omsorg vi hade om henne.
Ofta vände hon sig till oss med någon begäran, bad oss
till exempel öppna den tunga källardörren eller hugga ved
åt henne, och vi gjorde med glädje och till och med en viss
stolthet både det och allt annat som hon bad oss om.
Men då en gång en av oss bad henne laga hans enda
skjorta fnös hos föraktfullt och svarade:
- Har man hört på maken? Det skulle bara fattas!
Vi skrattade grundligt ut den dumma token och bad
henne aldrig mer om något. Vi älskade henne - därmed
var allt sagt. Människan vill alltid skänka sin kärlek åt
någon fast denna kärlek stundom plågar, stundom
besudlar föremålet eller förgiftar dess liv därför att den inte
åtföljs av aktning. Vi måste älska Tanja för vi hade ingen
annan att älska.
Ibland var det någon av oss som försökte ta saken
överlägset och sade:
- Men varför skämmer vi egentligen bort den där
flickungen? Det är väl ingenting särskilt med henne? Vi gör
alldeles för mycket väsen av henne.
Men den som vågade komma med sådant tal bragte vi
snart och eftertryckligt till förnuft. Vi måste ha något att
älska. Vi hade funnit det och älskade det, och det som vi
älskade alla tjugosex måste vara en okränkbar helgedom
för var och en, och dèn som stod oss emot härvidlag var
vår fiende. Kanske var den vi älskade inte värd vår
kärlek, men vi var ju tjugosex stycken, och därför ville vi
att det som var oss dyrbart också skulle vara heligt för
andra.
Vår kärlek är inte mindre besvärlig än vårt hat... och
kanske är det just därför vissa stolta naturer påstår att hat
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
