Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugosex och en - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på gården. Vi behövde inte vänta länge ... Snart kom Tanja
med hastiga steg och bekymrad uppsyn skyndande över
gården. Hon hoppade över de många små polarna av
smuts och smält snö och försvann genom dörren ner till
källaren. Sedan kom soldaten visslande, med händerna i
fickorna och utan att göra sig någon brådska. Han följde
efter henne ner i källaren ...
Det regnade, och vi såg hur regndropparna föll i
polarna och bildade små ringar i dem. Det var en grå och
fuktig, otrevlig dag. På taken låg ännu snö, men marken var
full av mörka smutsfläckar. Och snön på taken hade
också en smutsbrun färgskiftning. Regnet droppade långsamt
och melankoliskt, och vi tyckte det var kallt och ledsamt
att stå där och vänta...
Den som kom först tillbaka från källaren var soldaten;
han gick tillbaka över gården med makliga steg och
händerna i fickorna, precis likadan som alltid.
Och sedan kom Tanja. Hennes ögon... ja, hennes ögon
strålade av glädje och lycka, och läpparna log. Hon gick
som i sömnen och rörde sig framåt med osäkra steg...
Det kunde vi inte bära med lugn. Alla rusade vi på en
gång mot dörren och ut på gården och började vissla och
skräna vilt och hätskt mot henne.
Hon spratt häftigt till då hon fick se oss och stannade
som fastnaglad i smutsen. Vi omringade henne och
överöste henne hänsynslöst och skadeglatt med fula skällsord
och sade henne de mest oanständiga saker.
Vi gjorde det varken högljutt eller brådskande, för vi
såg att hon inte kunde komma undan; hon var omringad
av oss så vi kunde håna henne så mycket vi ville. Jag vet
inte varför, men vi slog henne inte. Hon stod mitt ibland
oss och vände huvudet än åt den ena sidan, än åt den
andra, lyssnande till våra förolämpningar. Och vi
slungade allt våldsammare över henne smutsen och giftet i våra
ord.
Färgen försvann från hennes ansikte. Hennes blå ögon,
som nyss förut hade strålat av lycka, var nu vitt
uppspärrade, bröstet flämtade tungt och läpparna darrade.
Och vi stod alltjämt runtomkring henne och tog vår
hämnd för att hon hade bestulit oss. Hon tillhörde oss, vi
hade gett henne det bästa vi ägde, och fast detta bästa
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
