Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spår af större förändringar i människans kroppsbyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den större rörlighet, stortån äger hos ett litet barn, som
ännu ej lärt sig att gå; hos ett sådant visar äfven fotsulan
tydligare än hos den fullvuxne spår af dylika egendomliga
veck och fåror, som af lätt insedda anledningar förekomma
i flata handen, och som måste hafva uppstått under den
tid, då människofoten användes till griporgan. Vi hafva
sålunda anledning att antaga, att människofoten, efter att
ursprungligen ha varit gångorgan, ombildats till griporgan
samt därefter åter till gångorgan, i samma mån som
lefnadssättet hos menniskans stamformer växlat.
Om anledningen till att våra förfäder upphört med
det klättrande lefnadssätt, de en gång fört, kunna vi
naturligtvis icke veta något med bestämdhet. Dock är
det sannolikt, att denna förändring stod i samband med
någon förändring i naturförhållandena, hvarigenom
människan nödgades att mera uteslutande söka sina
födoämnen på marken. I ett mellantillstånd, som våra
förfader en gång måste hafva passerat, befinna sig f. n.
åtskilliga apor, hvilka på marken kunna förflytta sig i mer
eller mindre upprätt ställning.
Utom de nyssnämda rudimentära musklerna i
människofostrets fötter finner man i olika delar af kroppen mycket
talrika muskelrudiment, som äfven hos den fullvuxna
människan kunna kvarstå och till och med hos vissa individer
kunna vara i större eller mindre grad värksamma. Den
tillfälliga förekomsten af dylika muskler, hvilka, såsom
öronens och hufvudsvålens rörelsemuskler, rudimentära
svansmuskler o. s. v., numera blott tillkomma de lägre
djuren, nödgar oss till antagandet, att de en gång normalt
förekommit hos våra aflägsna stamformer.
Såsom ett öfvergångsstadium mellan äggläggande djur
och sådana, som framföda sina ungar i ett jämförelsevis
utvecklat skick, stå några bland de lägsta däggdjuren, de
s. k. pungdjuren. Dessa sakna s. k. moderkaka eller det
innerliga samband med moderns kropp, som låter de högre
djurens ungar inuti lifmodern hämta näring från moderns
blod och därunder nå en hög utbildningsgrad, innan de
framfödas. Pungdjurens ungar framfödas därför i ett
högst outvecklat tillstånd och likna i början de högre
djurens embryoner eller ofullgångna foster. Strax efter
födelsen föras de af modern till de i ljumsktrakten
befintliga mycket smala spenarne, hvilka införas i deras mun,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
