Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJÄRDE KAPITLET 119
åt kritiken. Om den bara var något så när välvil-
lig, så! Hon var så säker själv på att hon hade
begåvning i massa, en dag skulle hon överbevisa
hela världen. Och när hon väl en gång slagit
igenom! Guds död, då skulle hon visa folk hur
man spelar teater. Och när hon såg andra upp-
träda, i sådant som de fingo applåder för, så satt
hon och brann efter att få visa. . . nej, detta är
på tok, skrikande falskt gyckelspel, tillgjordhet,
deklamation. Men det gick i kritik och publik.
Och nu hade hon börjat tröttna. — Kanske vär-
det de andra som hade rätt. Det gick ju inte an
att bara gå omkring på en scen och vara natur-
lig. Måhända hon icke kunde skapa konst av
det hon menade?
Men det vore olidligt om detta skulle bli hen-
nes framtid, att gå där på Cityteatern som en
medelmåttig operettskådespelerska. Då hade det
varit bättre att stanna på kontoret. Hon var
ju inte en gnista mer oberoende nu än förr.
Det var ungefär detsamma, en chef, man vore
beroende av, nästan mer än på kontoret, kam-
rater, som hon ej hade något gemensamt med
— med undantag av ett par — och så de
evinnerliga penningbekymren och nu fick hon
vackert stanna där hon var. Det var min själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
