Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 DEN LYCKLIGA ÅLDERN
på sig? Vad som plågade henne var tankeil på
honom, vad han egentligen menade om det
hela? Hon trodde nog ej att han någonsin brytt
sig synnerligen mycket om vad folk sade. Men
kunde han vara så liknöjd som han låtsades —
om det inte var för att han var tämligen färdig
med livet?
Han var alltid så lugn, hon kunde i smyg
sitta och se sig rädd på hans eviga lilla leende
och ångestfullt lyssna efter en enda underton i
hans dämpade, säkra röst. Var det verkligen
så att han lyckats förslöa sig själv en smula,
härdat sig så att han kunde ta livet som en
självklar sak? Det var bittert, men det fanns
ingenting att göra åt det. Han böjde sig för
det med en oföränderlig resignation.
Hon kunde ta av sig ringen och läsa i den
“Din Per“ och dagen då hon fått den. Han
skulle hellre bara satt sitt namn. Din Per —
han var ju just inte hennes. Allt gav han henne,
bara inte sig själv. Och han begärde ingenting
av henne.
Deras förhållande nu tycktes honom helt na-
turligt. Han behövde en hustru, men inte sär-
skilt henne. Och deras själar fortforo att vara
vänner, förtroliga kamrater, som ofta träffades.
Men som bodde var för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
