Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 DEN LYCKLIGA ÅLDERN
— Jag får väl hoppas att jag blir lika för-
nuftig som du. Med åren.
— Tja. Det brukar gå så.
Det ringde i telefon. Han svarade. Då lian
slutat sade hon lågt:
— Är du ond på mig, Per?
— Ne], käraste. Det vore väl naturligare att
du vore ond på mig. Han såg inte på henne,
småstädade på skrivbordet.
Hon smög sig in i rummet bredvid, darrande.
I en blixtsnabb sekund hade bon sett det, i sin
rädsla att göra honom missbelåten med sig, det
allra ringaste, i sin glädje och missräkning, att
han inte fäste sig vid det. Det fanns inte en
glädje och inte en sorg i hennes sinne, icke det
minsta som han inte vållade. Så älskade hon
honom. Det var denna aning som kämpat
under all hennes oro och smärta, sedan de blivit
förlovade — att inte den minsta rörelse kunde
skälva genom hennes själ utan att hon kände
hur kärleken bundit den.
Och innan denna visshet levat så många se-
kunder att den nått till att bli glädje visste hon
att hon måste dölja den. Något annat hade
varit förräderi. Han hade ju inte önskat någon
kärlek, aldrig frågat efter den. Det var ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
