Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 DEN LYCKLIGA ÅLDERN
Han stod och stirrade in i spisen.
Gå in till henne nu? Hon var svag i kväll,
så som han aldrig sett henne. Ensam och olyck-
lig — nu kunde han tvinga ur henne, om han
så ville, vad det var hon led i sitt innersta
hjärta, fläka upp det hon gömde sig i. Det vore
våldtäkt. Än sen?
Kunde han ändå hjälpa henne? För henne
var han en gammal man — ja, han var ju
gammal. Det betydde väl ingenting om han
själv på senare tid ibland känt att han icke
var det. Var det därför hon grät: för att han
tagit hennes ungdom, bedragit och lockat henne
från livet? Han ville äga henne — så var det
— och han hade kallat det att ge henne en
hamn, sagt sig själv att henne skulle livet fara
hårt fram med. Som om han farit bättre med
henne.
Och han hade gått och skjutit skulden ifrån
sig. Det hade fallit sig så, han hade inte menat
det på förhand. Varför var han man när han
inte kunnat hindra det? Och sedan — han hade
skjutit ifrån sig allt som var pinsamt att reda
ut. De skulle ha gift sig för länge sen. Och
hon skulle veta att hon var fri att göra som hon
ville, att hon ej var skyldig honom något. Inte
för att hon skulle ta emot någon frihet, förresten...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
