Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 DEN LYCKLIGA ÅLDERN
En kväll i november kom han upp till sätern,
från en färd till staden. Den nyfallna snön låg
i fläckar på sluttningen, men vidden var svart,
det hade regnat största delen av dagen. Nu
svepte molnen bort över fjällen och en svavel-
gul solstrimma föll över sätersjön och de gia
husen, glödde upp mot Steinvseggens mörka sten.
Edeles blodröda sjal lyste lång väg, hon satt
inbäddad i en korgstol vid stugans vägg. Då
hon fick se honom, vecklade hon av sig pläd
och filtar och gick emot honom, försiktigt som
om hon nyss lärt sig gå.
Hon såg ut som en flicka, där hon stod vid
grinden i den korta kjolen med håret hängande
i fläta nedför ryggen. Ansiktet var vaxgult mot
själens röda silke och munnen så blekt röd som
på ett nyfött barn.
Dyrssen bäddade ner henne i stolen igen och
satte sig på trappstenen framför henne.
— Skall du inte gå in och äta, Per? Rön-
naug är därinne. Tom har gattut med hundaina.
— Tack, men jag åt på Heggensätern.
Hon bar vänstra armen i band. Han tog
hennes högra hand, som låg i knäet, och såg
på den. Den var fuktigt blek, så att den lyste,
och han kysste den. Han höll den kvar i sin,
medan han talade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
