Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
kunde skrifva tryckalster, måtte förstå dylika
saker bättre än han. Det fanns ingen Gud — och
detta var väl.
Med lättare sinne kunde han nu sätta sig i rö-
relse igen. Han lämnade landsvägen bakom sig,
medan han mellan buskar och träd trängde allt
djupare in uti skogen, hvilken i ändlösa vidder
öppnade sig för honom.
Han hade egentligen aldrig förut varit i nå-
gon skog och kunde han knappt nog skilja mellan
barr- och löfträd, född och uppväxt i en stad,
som han var. Det föreföll honom som om han
befunne sig uti en ny värld. Allt nytt — nytt,
men så skönt! Han kände det ovillkorligen me-
dan hamn gick längre och längre. Så skönt, så ve-
derkvickande. Huru annorlunda kändes det icke
att stiga på den mjuka, mossiga, löfbetäckta skogs-
marken, än att gå på stadens stenlagda gator
och på den hårda landsvägen. Härtill kom ännu
den härliga, aromatiska luften, som omfläcktade
och svalkade hans brännande hjässa. Och de
mäktiga trädkronorna, som bugade sig emot hvar-
andra och utbredde sig öfver hans hufvud, som
om de velat gömma och beskydda honom. Han
kände sig helt underlig till mods, såsom han icke
under hela sin lifstid förut kännt det; ty hela hans
lif hade bestått i skinneri, preijeri och dålig be-
handling. I dag kände han sig till mods som om
han för första gången i sitt lif blifvit väl behand-
lad. Han blef helt förnöjd, utan att egentligen
själf veta hvarför och han fick lust att skratta högt.
Men han kväfde sin skrattlust, ty i detsamma kom
en vindstöt, som brusade fram genom trädtop-
parna. Han stannade ofrivilligt, någonting dy-
likt hade han ännu aldrig hört, en sådan djup,
underbar ton. Såsom barn hade han ju visserli-
gen varit i kyrkan och hört orgeln — men det
här var någonting helt annat, någonting vida mäk-
tigare än orgeln då.
Och medan han ännu stod och lyssnade hände
någonting, som nästan skrämde honom: på hundra
stegs afstånd från honom uppenbarade sig mel-
lan träden ett brunt djur på fyra höga, smärta
ben.
Ett rådjur!
Det var ej långt ifrån att han icke skrikit till
högt. TI vildbrådshandlarna8 skådefönster i sta-
den, hade han ju nog sett döda rådjur hänga —
10
här var ett lefvande sådant, han SR det för för-
sta gången i sitt lif!
Det var som om han upplefvat ett under; han
förhöll sig stilla och tyst som ett möss.
Rådjuret vädrade i luften, vände hufvudet
åt vandraren till, såg honom en stund ned sina
stora, bruna, kloka ögon rakt i ansiktet, därpå
skakade det lätt på hufvudet, och med ett språng
var det försvunnet i den täta skogen. Han fort-
satte sin vandring. Det gjorde honom nästan
ondt, att rådjuret sprungit sin väg; det hade alls
icke behöft frukta honom, han skulle ej ha gjort
det något ondt. Ständigt måste han tänka på
huru djuret sett på honom, med en frågande, nä-
stan undrande blick, som om det velat säga:
»Hvem är du och hvarifrån kommer du?» Och
vidare — huru det skakat på hufvudet och sprun-
git sin väg. — Månne rådjuren vanligen gjorde
så då de flydde? Eller om det nu endast hade
skett emedan — det var han?
Dumheter!
Men det hade ju värkligen sett ut, som cm
en rysning ’genomilat det späda djurets kropp,
och som om det velat säga: »Nog vet jag hvem
du är.» — :
Hans hufvud blef så tungt af de besynnerliga
tankarna, att det hängde ned mot hans bröst.
Han gaf ej mera akt på vägen, och så hände det
sig, att en hård hand plötsligt ryckte hatten från
hufvudet på honom. Med ett anskri ryggade
han tillbaka och blickade upp. Han hade tör-
nat mot en trädgren. Onödigtvis hade han blif-
vit alldeles förfärligt skrämd; han darrade i alla
lemmar då han böjde sig ned för att taga upp sin
hatt. Han beslöt nu att se bättre upp, och så
traskade han vidare, allt djupare in i skogen.
Flere timmar hade han redan tillbragt i denna.
Nu voro också människorna redan på benen, så-
väl där borta på landsvägen som på fälten. Återi-
gen stod han stilla och lyssnade. ’ Ej ett mänsk-
ligt ljud nådde honom; endast skogens tystnad
omgaf honom och öfver hans hufvud brusade
vindstötarna, lik andedragen ur ett väldigt bröst.
Vinden hade icke upphört, utan hade den sna-
rare tilltagit i styrka timme efter timme. Den
kom påtagligen från söder eller sydvest, ty den
var varm. Molnen :som tidigt på morgonen be-
täckt himmelen, voro som bortsopade, solen brände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
