Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
och t. 0. m. uppåt i trädtopparna, — ingenstädes
varseblef han någonting.
Allt bara inbillning, dum inbillning.
Det oaktadt blefvo penningarna honom veder-
värdiga; han kastade dem på marken bredvid sig
och täckte öfver-dem med sin hatt. Nu kändes
det som om han vore befriad från en börda. Han
sträckte ut sig med välbehag. Det hade emeller-
tid blifvit middagstid, blåsten hade upphört, som-
mardagens värme låg alstrande öfver marken.
— Tröttheten gjorde sig gällande hos honom; han
tillslöt ögonen. Han ref dock upp dem igen -—
somna?
Hvem vet hvad som kunde inträffa medan
han sof.
Men » det. hjälpte ej; hans lemmar voro bly-
tunga, insekternas svirrande och surrande rundt-
omkring värkade som en vacker, stilla vaggsång
— hans hufvud sjönk djupt ned i gräset, han som-
nade.
Månne han drömde? Red maran honom i
drömmen? Det sprittade och ryckte i hans an-
sikte.
Efter inemot en timmes förlopp rusade han
upp med ett anskriaf förskräckelse. Han tyckte
sig höra sitt namn ropas med en öfvermänsklig,
fasansfull stämma. Så tydligt hade han tyckt
sig höra detta, att han med ett högt »här», rusade
upp på benen. Först sedan han förgäfves sett
sig om efter den ropande, märkte han att där in-
gen fanns:
Hade han värkligen endast drömt detta? Hade
det kunnat vara bara inbillning?
> Sömnigheten omtöcknade hans sinnen så, att
han ej hade klart för sig hvad som tilldragit sig
med honom, huru han kommit hit och hvar han
befann sig.
Härtill hade han en känsla i sitt bröst af att
en hand låg på hans hjärta och sönderkramade
detta. En förlamande, dödande ångestkänsla,
som om någonting fasansfullt omgåfve. honom
på alla håll, iakttog honom, förtog honom all rö-
relse förmåga. Knäna darrade på honom, han
vågade ej taga ett steg; han tryckte sig mot träd-
stammen, under hvilken han legat.
Detta var ju det ställe, som kort förut beha-
gat honom så mycket; skogen, som så huldrikt
upptagit och beskyddat honom. Men nu såg allt
26
annorlunda ut än för en stund sedan, allt förvand-
ladt.
Vinden, som lagt sig hade sprungit upp på
nytt med fördubblad styrka. Ej ett moln syntes
på himmelen, som en jättesköld af hvitglödgad
metall utsträckte sig denna. Och då vinden for
öfver skogen; emot honom och rakt i ansiktet på
honom, föreföll det som om skogen fått lif. På
höjderna där borta svajade trädens grenar och
ruskade sina blad, så att det såg ut som fladd-
tande hår, hvilket flög kring kullarnas pannor.
Ja, det såg ut som om kullarna själfva skakat på
sig lik lefvande varelser, de där blifvit missnöjda,
onda och vildsinta.
Några steg från honom, på själfva kullen; stod
ett väldigt träd, en s. k. svartpoppel, som vid
midten af stammen hade två mäktiga, uppåtsti-
gande grenar. Af vinden böjdes dessa grenar lik-
som två armar rakt emot honom, hvarvid det
knarrade i den mäktiga stammen, så att det lät
som om det varit trädets röst, hvilken för hvarje
gång det böjde sig ned, med ett hest stönande
sagt: »Där — där — där.»
Han ville begifva sig bort från kullen, ty det
blef honom rent af hemskt till mods; men hvart
skulle han taga vägen?
Tillbaka? Dit, därifrån han kommit?
Men då begaf han sig ju rakt i händerna på
sina förföljare. Således vidare?
Ned i dalen? Han tittade ned öfver bergets
rand — som ett brusande haf låg den under ho-
nom och dånande steg vindens tjut upp till ho-
nom.
Det var det värsta af allt, detta vindens oaf-
brutna, dånande tjut, som småningom växte till
storm. .
Det föreföll som om ett kokande raseri hade
bemäktigat sig hela naturen. Ett raseri, som man
ej upplefvat förut, som hade uppstått plötsligt —
hvadan? hvarför?
Och medan han sålunda, utan att veta hvad
han skulle företaga sig, såg ned på dalen och på
träden, hvilka liksom kämpande med hvarandra
slogo. topparna emot och öfver hvarandra, varse-
blef "han någonting märkvärdigt. Dels buret af
vinden, dels kastadt af de piskande trädgrenarna
och topparna, flög där ett föremål af och till,
hvilket påtagligen icke hörde till skogen, hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
