Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
flere tal hållits, afbröts invigningshögtidlighe-
terna med en af Per Brahe på Åbo slott gifven
glänsande måltid.
Två dagar senare uppfördes under professor
Vexionius’ ledning ett skådespel; de följande da-
garna illustrerades genom af studenter hållna tal.
NOS ER DEAN SAERDNA I
JANNE.
En historia från Åland af T. L.
anne var en välbärgad torpareson, ståtlig
och rask. Han skulle snart fylla tjugo år
och tänkte nu på att gifta sig, ty som enda
sonen måste han skaffa en ung värdinna till
huset, då modern redan var gammal och hans
båda systrar gift sig. Janne var ingen svärmisk
och vek yngling. Hans smala läppar voro tätt-
slutna och de grå ögonen blinkade beräknande
och förnuftigt ut i världen. Alltså sökte han
sig ej bland traktens unga och fagra flickor en
brud, nej — hans håg låg åt annat håll.
Tyst och allvarlig gick Janne omkring, men
använde desto flitigare sina ögon och sitt förstånd
vid kyrkbacken. Lugnt och skickligt ställde han
sina frågor angående flickor dem han ej kände
närmare, och ingen visste till hvem han friade.
I socknens aflägsnaste by bodde med sin
halta tjänarinna som sällskap en gammal flicka
Amalia vid namn. Hon var just ej fager att
skåda, lång och mager med små, pliriga ögon,
men hon var rik och ansedd som en duktig
arbeterska. Att hon blifvit ogift, var besynner-
ligt, då hon ju var förmögen, men det sades
att hon i: sina unga dar hade försmått många
friare. Sedan hade det gått »på sned» med
henne och efter detta och då hou blifvit äldre
och kavatare, vågade männen sig ej mera fram,
i synnerhet då bon påstods brås på sin snåla mor.
Efter denna Amalia hade Janne ofta kastat
långa blickar, och en gång vågade han sig att
samtala med henne i Handelsboden -— sådär i
förbifarten.
= Och en vacker söndagseftermiddag uppen-
barade sig Janne med taleman och helgdagsklä-
der i Nytorp, Amalias hem. Amalia gjorde visser-
ligen runda ögon, då hon förstod hvad saken
gällde, men hon hade visst redan ändrat sin-
nelag i sin lefnads höst, ty bon log huldt mot
den ståtliga ynglingen och "började i rappet
att bestyra om kaffet. Så blef saken afgjord,
att lysning skulle tas ut redan till nästa söndag.
Då de tågade till prästen, gick det som en
löpeld genom socknen, och då det lystes för
dem, väckte det stort uppseende. »Nå, det går
då aldrig väl, hon ä” ju femton år äldre än han»,
sade en ȁh, Janne visste nog hvad han gjorde,
ty nog är rikedom och en förståndig människa
bra att ha», funderade en annan.
En dag mötte Janne Stina från grannbyn,
hon var känd för sin hvassa tunga. »Hvad i
all världen tänker du på, pojke, som ska gifta
dej med en så fuler och gammal människa
— hon ska väl passa till mora din!»
Efter något betänkande svarade den fåordiga
Janne henne: »>»Ja, se vackerleken förgår den,
men hon har ti tusen!» »Ja visst, men inte be-
ror allt på det, inte, och dessutom kunna väl
tio tusen också snart förgås!»
Amalia hade brådtom med att ordna utstyr-
seln, packa ihop lösegendomen och sälja gården
före bröllopet. Hon hade tagit grannvärdinnan,
en skriftskolekamrat till henne, för att hjälpa
sig. Då de sutto vid arbetet, pratade de om
ett och hvarje. Då rann dem i hågen en hän-
delse från deras ungdomstid, och grannas Anna
ropade då till: »Nej, men tänk att Janne just
är det samma barnet»! »Så du skämtar!» »Ja
men se det skulle du ha tänkt tidigare efter
och ej skämta om en sak, som det kan bli
allvar af, »Tänk ett sådant öde», sade nu
äfven Amalia, »nu kommer äfven jag tydligt
i håg, att det var moster Lina, Jannes gudmor,
som bar honom till dopet».
Saken var följande, som hände under deras
skriftskoletid då de gingo i prästgården: De
hade just mellantimme och sprungo ute på går-
den, då ett barn hämtades till dop. Flickorna
voro nyfikna, sprungo till kvinnan som hade
barnet i famnen, ville se det och frågade om
det; vars cen pojke eller entlicka: > Det varen
gosse och Johannes Fabian skulle han heta.
»Aha», hade då den själfsvåldiga Amalia skämt-
samt sagt, »det skall väl bli en fästman åt mig,
det»! Alla skrattade och Amalia var då 15 år
gammal. Men af skämtet hade det blifvit all-
var efter 20 år — nu lystes det för Johannes
Fabian och Amalia från Nytorp!
Åter har det förgått 30 år. Janne är redan
en gammal man och änkling sedan flera år.
Hans enda son hade dött i späd ålder och nu
vandrar han ensam omkring på sitt stora, väl-
skötta hemman. Men med hushållet står det
si och så till och ingen trefnad finnes inomhus,
då hushållet skötes än af en, än af en annan
tjänarinna, ty ingen vill länge bli hos den snåla
och knarriga gubben.
Inte har han någon glädje och tröst af sin
rikedom och all sin beräkning!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
