Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
»Ser du alléen, Sven, ser du, huru lång den
är! Ser du så rak och ståtlig den ter sig häri-
från! Ser du, huru viken lyser därborta! Säg
nu: om. inte den man är lycklig som får råda
öfver allt detta?»
Sven tycktes dock lika oberörd som förut.
»Men hvarför säger du ingenting,» utbrast
slutligen ynglingen otåligt. »Har du ledsnat
vid gården, Sven?»
»Hvarför har inte BEND förr hälsat på oss,»
sade den gamle.
"Men unge herrtn log till svar.
»Det blir bröllop i gården snart, Sven!»
»Hm — jaså!»
Beruhard såg sig sökande omkring.
»Hvar äro alla människor? Hvar är far? Är
det ingen, som vill önska mig välkommen?»
Sven hostade och såg bort.
»Gamle herrn är uppe på sitt rum. Tom
och öde ligger gården för det mesta.»
Med ett språng var Bernhard nere på mar-
ken. Så bar det af upp för trappan, genom
den stora hallen, genom salong och förmak till
faderns rum. |
»Min far, min far,» ropade han, i det han
slog upp dörren.
Men så stannar han liksom fastnaglad vid
tröskeln. . Var denne gulbleke gubbe med det
tunna, hvita håret hans far? Så förändrad, så
förfärligt förändrad han blifvit!
Fadern har höjt hufvudet från kudden. Han
sträcker en darrande hand mot sonen.
»Bernhard — min son — ändtligen kommer
du — — Jag har redan länge väntat dig ——.»
»Å far, jag trodde du var frisk och stark».
— Bernhard fattar gubbens hand och sluter den
1 sin. — »Du har inte skrifvit härom, far!»
»Jag ville, att du af egen fri vilja skulle
komma — jag hoppades det — och nu har du
kommit — tack Bernhard — »
Men Bernhard kan ej svara ett enda ord.
Liksom skuldmedveten står han vid faderns
sjukbädd.
Den gamle ser på honom med en blick 2
kärlek och smärta: ;
»Bernhard, jag har inte velat afbryta dina
studier — jag ville inte oroa dig — —. Länge
har jag redan kämpat — nu förmår jag det inte
63
längre. Det vore också ett vanvett att tro sig
kunna undgå döden -— — — "Jag kan ju också
tryggt lämna gården i dina händer, du är ung
och klok och du skall bli en god husbonde —
jag känner det.»
Här strök den gamle varligt öfver sonens
hand, och hans röst ljöd nu tjock, otydlig.
»Min son, du har väntat dig lifvets vär-
mande sol och dig möter dödens skugga — men
förlåt din far, Bernhard — — Han har ej långt
kvar — — Uppfyll en bön, den sista! Lofva
mig nu vid min dödsbädd att aldrig ingå äkten-
skap —»
Den unga handen slaknade i den gamles.
Ej ett ord kom öfver ynglingens läppar.
»Det är ett svårt löfte jag tar af dig. Du
får kanske en gång kämpa hårdt för att kunna
hålla det. — Men ett säger jag dig, om du
håller det skall välsignelse omge dig i rikaste
mått — där i annat fall evig förbannelse skall
hvila öfver dig och gården — —;» :
Då stönar ändtligen ynglingen i kvalfull
smärta:
»Det är för sent — för sent — jag har re-
dan mött henne, som mitt hjärta älskar — —»
Det far en skälfning öfver det bleka gubb-
ansiktet,
»Bernhard —,»
»Far, jag kan inte, — jag kan intel»
» Vill du vägra min sista bön, Bernhard!»
»Å, far, jag kan inte — jag kan inte — bed
om något annat af mig, men inte dettal»
»Bernhard! Gör inte en älskad kvinna olyck-
lig! Gör inte det, som din far gjorde! Gör inte
det, som du tusen sinom tusen gånger kommer
att ångra -—.»
Bernhards hufvud sänkes mot bröstet, de
starka unga händerna. knyta sig häftigt om
hvarandra.
Detta var”arfvet — detta!
Han hade återsett den gamla gården, hans
hjärta hade slagit i hänryckning öfver den.
Å, det var kärleken till henne, som gjort
honom varm af entusiasm, kärleken till kvinnan,
som skulle bli gårdens härskarinna. Det var
därför solen härligare än förr lyst öfver de böl-
jande åkerfälten, därför furornas sång ljudit
mäktigare än förr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
