- Project Runeberg -  Ute och Hemma. Illustrerad tidskrift /
81

(1916) Author: Hanna Rönnberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UTE OCH HEMMA

stundom att Millicents fasoner äro något okulti-
verade.

»Ja», sade jag, »klädd i en tennis-spelande
tidsålders hvita flanell, ser du framför dig, blyg-
sam och anspråkslös, en krigare, en halfgud,
en man af utsökt tapperhet, en — en — strunt,
jag har. tappat bort stället; med ett ord, en
hjälte. Om blott min helt naturliga och myc-
ket klädsamma blygsamhet tilläte det skulle
jag gärna berätta dig hela historien».

»Blygsamhet», utbrast hon oroligt. »Är det
en opassande historie, Henry? Borde jag kanske
först söka upp något förkläde?»

Jag blickade strängt på Millicent.

»Jag mistänker ibland,» sade jag, »att du
med flit misstyder mina ord. Med ”blygsamhet
menar jag min naturliga motvilja för att skryta
med. det heroiska i min egen karaktär. Men,
om du yrkar på det, vill jag berätta dig allt-
sammans».

»Nå ja, sade Millicent och såg litet besvi-
ken ut, »jag tror vi ha en eller par timmar på
oss före téet>. :

» Precis två timmar», sade jag seende på
mitt ur. »Det är alldeles tillräckligt. Skall jag
börja från början?»

»Ja, gör det», sade Millicent uppmuntrande.
»Det blir en mycket bättre historie än att börja
från slutet, tycker du inte själf det?» Därpå,
efter ett ögonblicks paus: »Du kan börja nästan
hvar du vill nu Henry. Tiden går så fort, och
vi vänta främmande till téet.>

»Det är endast två dagar,» började jag, »se-
dan jag först blef varskodd om hvad som möj-
ligen — jag kunde säga sannolikt — förestod
mig. När sanningen uppgick för mig hvarken
tvekade jag eller ryggade jag tillbaka för hvad
som syntes mig vara det enda möjliga tillväga-
gåendet. Jag satte mig genast ned och skref
det bref som skulle besegla mitt öde samt lade
det själf på posten samma kväll».

»Hvad för ett bref?» afbröt Millicent; »Jag
vet inte hvad du menar, Henry>.

»Tyst!» sade jag, med tiden får du veta allt.
Nåväl,. som jag sade blef brefvet skrifvet och

— €8S

81

lagdt på posten. Ingen som mötte mig på
hemvägen från postkontoret kunde af mitt
lugna. och glädtiga yttre ha gissat sig till det
betydelsefulla steg jag nyss tagit. Jag till-
bragte en sömnlös natt. Därpå följde en dag
full af ängslig afvaktan på svaret på mitt bref.
Sedan ännu en kvalfull natt släpat sig till ända
gick jag ned till frukosten i morse, blek och
förstörd, och fann ett bref bredvid min tallrik».

»Jag vet!» utbrast Milliceut. »Det var min;
bjudning till tennispartiet i dag».

»Det var det visst inte», svarade jag kyligt.
»Du förstör alldeles hela min skildring med
dina afbrytningar».

»Ursäkta, mumlade Millicent», »men om du
aldrig fick min biljett, hvarför kom du:då hit
för att spela tennis i dag?»

»Jag fick din biljett,» svarade jag, bemö-
dande mig att vara lugn. »Jag: fick den i
morse. Jag kan väl få mer än ett bref?»

»Du sade ett bref,» sade Millicent. »Huru.
kunde jag veta att du menade två?»

»En biljett och ett bref lågo bredvid min
tallrik,» fortfor jag. (Jag behärskade verkligen
min helt naturliga indignation rätt bra.) »Med
klappande hjärta, men stadig hand, slet jag
upp brefvet!»

»Du kunde ha öppnat biljetten först», putt-
rade Millicent. »Jag skall aldrig mera skrifva
till dig».

»Jag slet upp brefvet,» fortsatte jag oförtru-
tet>. »En sekund var det så som en dimma
för mina ögon, och därpå kunde jag tydligt
urskilja de ödesdigra orden. Mitt öde var af-
gjordt.

”Mr Stone ber att få underrätta Mr Henry
Egerton om : att han reserverat fredag kl. 11
f. m. åt honom.» 4

En dramatisk paus inträdde då jag slutat,
afbrutet af ett häpet utrop från Millicent.

»Mr Stone!» utbrast hon. »Men — men —
Henry, du menar väl icke tandläkaren Mr Stone?»

»Jo», sade jag lugnt. »>Jag vill icke göra
någon affär af det, men jag lät draga ut en
tand i morse utan bedöfning».

Saar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:40:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/utehemma/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free