Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
KÖLD.
af K. Ekman.
örau Berg gick ut i den mörka kvällen,
G där snögloppet yrde mellan husväggar-
nas jättefasader. Allt ikring honom var
mörker, ett enda vidtfamnande mörker, hvilket
endast här och där afbröts af gatlyktornas blin-
kande, matta sken. Det låg något tröstlöst i
detta stora, svarta haf, och de få ljuscirklarna
gjorde det ännu ödsligare och mera kväfvande.
Göran hade slagit upp rockkragen och kört
händerna ned i fickorna. Hans cigarett lyste
trött och belyste svagt hans ansikte, ett vac-
kert, drömmande ansikte med något af senti-
mentalitet i de grå ögonen.
Snön yrde våt och kall emot honom. De
stora flingorna brände hans upphettade ansikte.
Han försökte skydda sig mot dem, genom att
böja hufvudet så djupt ned han kunde, men
då såg han endast ett stort gapande svalg un-
der sig och hans hjärna svindlade och fasade
för den af fantasien alstrade bilden. Han höjde
åter hufvuden för att åtminstone få se lyktor-
nas ljusringar. Han inbillade sig, att allt var
ljust och att han ilade in i det gula skenet,
flög fram mot det som en nattfjäril för att
störta ned mot afgrunden under sig. Han vak-
nade upp ur sina drömmar och lät blicken
följa stenhusens våningar uppåt, tills den för-
lorade sig i mörkret ofvanför, Mörker uppe
och nere; Han tyckte att ett stort vidunder
satt däruppe och hindrade ljuset att tränga
ned. Han blef plötsligt rädd, såg rakt framför
sig, men hans blick smög ibland uppåt husen.
Det var fasan för sdet stora okända», som föll
öfver honom, som tyngde och tryckte, som
gjorde "hans hjärna tom på allt, och som i
stället lät den svarta natten strömma in, fyl-
lande den och görande den till en afgrund,
liksom allt ikring honom. Detta och hans egen
olust kväfde honom, så att han kände sig sjuk.
Kölden kom öfver honom, fattade tag i honom
med sina magra järnhänder och sökte strypa
honom. Händerna famlade uppåt längs hans
ansikte, tills de fingo tag i hans tinningar,
hvilka de pressade ihop, så att han velat krypa
ut ur sig själf Snögloppet pinade honom, föll
vått öfver ansiktet likt stora, kalla tårar och
rann ned längs hans kinder. Han slog ikring
sig i raseri, men fann sig barnslig och körde
på nytt händerna i öfverrocksfickorna. Så flög
det i honom som en fix idé att detta var lifvet,
detta stora mörker med några få ljuspunkter
här och där. Detta mörker, där kölden kröp
fram, kastande sig öfver den, som den träffade
på för att strypa och kväfva med sina kalla
benrangelsfingrar. Göran skrattade till, men
skrattet. bredde. ut sig och drunknade i gäll
falsett någonstädes ute i rymden, och ljöd så
underligt stelt, att Göran bet af det på mitten.
Huru hade denna olust, denna själsliga köld
kommit öfver honom? Han visste det knap-
past själf. Kanske var det bokkritiken. Boken
som han gifvit ut, boken, som innehöll hans
drömmar, hans tankar och illusioner, ofta rena
aforismer. Kritiken var ju rätt god hade kam-
raterna’ tyckt. Den föreföll ju så vid första
ögonkastet. Stilen god och kultiverad, idérik
och stämningsfull — men krystad. Krystad!?
Han hade genast då han påträffat detta ord,
känt det, som om han fått ett slag af en våt
trasa öfver ansiktet. Han försökte sålunda
skrifva högstämda fraser, absoluta utopier, det
retade honom, emedan han själf trodde sig icke
hafva gjort det. Åh, nu visste han, hvad han
skulle göra? Han skulla slå sig på att skrifva
pessimism, världs- och människohat, på det att
hans antagonister icke skulle taga honom för
en barnunge, som icke visste, hvad den gjorde.
Han skulle likt en buddhistisk »bhiksju» af-
gifva löfte om kyskhet och fattigdom och från
sin ensamhet skulle han utslunga förbannelser
öfver allt och alla. Man skulle läsa hans böc-
ker med-intresse, med fasa och spänning, man
skulle beklaga honom, som en den där genom
någon ödets skickelse förlorat sin tro på lifvet,
men man skulle beundra honom och intressera
sig för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
