Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTEOCH HEMMA
framstäckt hals och de små svarta ögonen ly-
sande af hat och ångest samlade hon alla sina
krafter, ty hon visste hvilket öde som väntade
hennes afkomma om hon skulle duka under i
striden.
Ingen tid var att förlora.
ovillkorligen räddas till isberget.
Med ett ångestfullt rytande reste hon sig
på bakbenen och var med ent sats hos ungen,
som ännu ingenting upptäckt, men åsynen af
moderns ångest var nog för att låta honom
förstå att fara var å färde och nu tumlade harm
så fort de korta benen tilläto, mot isberget.
Modern måste ha ryggen fri och ungen ur
vägen för att kunna kämpa den kamp för lif-
vet som: förestod. Hon hade reda på en is-
grotta, och då grep den förtviflade modern till
den utvägen att sopa ungen framför sig som
en boll. Förföljaren hade nästan hunnit upp
henne, då bägge hunno fram till grottans öpp-
ning och ungen för en sista stöt af tassen rul-
lat in. Modern följde blixtsnabbt efter.
Grottans öppning var smal och låg, stor
nog för en björn att krypa in i. Men inuti
vidgade den sig till ett stort, mörkt rum, där
den mindre och rörligare hade alla fördelar på
sin sida.
Detta insåg den gamla och visade ingen
lust att komma närmare. Han måste ha sin
motståndare på något afstånd för att kunna
draga fördel af sin kroppstyngd och göra det
bästa möjliga bruk af sina väldiga tassar. Där-
för blef han lugnt stående där ute, skärande
tänder och rytande så djupt och grymt, att den
lilla björnungen, anande att det var honom det
gällde, låg i sin vrå stönande och orörlig.
Den gamle, erfaren som han var och van att
vänta, visste att modern och ungen nog skulle
komma ut då hungern dref dem att lämna deras
skydd.
Men ban bedrog sig. Björnmamma hade
ingen lust att låta hungra ut sig, och då hon
visste att på öfverraskning berodde allt, be-
tänkte hon sig ej ett ögonblick. Som en väl-
dig projektil kom hon med väldig fart, och in-
nan den gamle fått klart för sig hvad det var
för en manöfver hon åsyftade, hade hon bitit
sig fast vid hans strupe och kastat, omkull
Ungen måste
honom. - Men i samma ögonblick, som han
öfverrumplad och förvirrad låg på rygg, släpte
hon sitt tag, lyfte sin framtass och lät den som
en hammare nedfalla på hans hufvud.
Men hon hade missräknat sig. En gammal
björn har en solid hjärnkammare, och slaget
hade blott en öfvergående bedöfning till följd.
Snart reste sig den gamle i hela sin förfärande
längd och den stackars björnhonan, som nu
skulle kämpa med honom, liknade en erbarm-
lig unge vid sidan af den hvitgula jätteuppen-
barelsen. Ett ögonblick stod hon stilla utan att
göra minsta försök att resa sig, ty hon visste
blott allt för väl att i upprätt ställning vore
hon- förlorad. - Den gamla spärrade upp det
svarta gapet, lyfte framtassen och lät den falla
ned.
Men detta hade just den sluge Honan be-
räknat, ty hon hoppade raskt åt sidan, så att
den gamle slog i blindo och förlorade jämn-
vikten: I samma ögonblick var honan öfver
honom och borrade sina tänder i hans bröst,
samt bearbetade samtidigt hans sidor, dem hon
ref upp med sina skarpa klor.
Den gamle rullade kring i raseri på isen
som färgades af hans blod. Men sedan gick
han åter löst på honan och lyfte sin tass till
ett förkrossande slag. Detta träffade med så-
dan kraft att hon tumlade åt sidan. Ett rött
hål gapade i hennes bröst. Nu gjorde den
arma modern ej något motstånd längre.
Men just som den gamle röfvaren ville ge-
noimbita hennes strupe, hörde han ett ljud, som
kom "honom att bäfva af skräck. Han lämnade
sitt rof i fred och lyssnade spändt. Ljudet af
hundskall förnams allt tydligare. Människan,
hans argaste fiende, hade uppträdt på skåde-
platsen. Med ett språng var han på benen och
sprang vädrande af och an för att få klart för
sig åt hvilket håll han skylle fly. "Men då han
ej fick någon vittring galopperade han mot
land för att dölja sig bakom den högst upp-
tornade packisen. Han visste ej att jägaren
redan sett honom och for emot honom med de
skällande spetshundarna.
Midt på ett väldigt, jämnt och snöfritt is-
flak blef han upphunnen och ställd af de första
hundarna, som bildade ring omkring honom
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
