- Project Runeberg -  Ute och Hemma. Illustrerad tidskrift /
134

(1916) Author: Hanna Rönnberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UCEEECEKOCE H-ESVENCA

I DET UNDERJORDISKA VERDUN.

Skildring af ett svenskt ögonvittne.

en lilla garnisonsstaden dök upp med sitt
citadell och sina gamla stadsportar. Skylt-
vakten vid porten hejdade oss med bajo-
netten i högsta hugg. Till och med stabsoffice-
rarna, som voro med oss, måste visa sina papper.

— Fortsätt!

Vakten skyldrade gevär och vi körde in i sta-
den. Nedför branta gator mellan ålderdomliga
hus, uppför nya backar, genom en järngrind förbi
en skyltvakt och halt mellan några kasärnbygg-
nader... Vi voro-i citadellet. : |

— Mina herrar, sade stabsmajoren, general
C., kommendanten i Verdun ville gärna ha äran
hälsa er välkommna till sin sektion.

På en bred, hög vall lågo några byggnader,
som sågo ut som expoditionslokaler. Då vi kom-
mo närmare sågo vi, att fönsterna voro barrika-
derade med sandsäckar.

— Generalen är väl gömd och skyddad, sade en
af oss. ;

— Bättre än ni tror, svarade stabsofficeren
och tog af till vänster och gick ner för en trappa,
som förde ned under vallen; djupt ned i jorden.

Där nere öppnade sig en lång rad väldiga hvalf,
fulla af slamrande skrifmaskiner, officerare vid
skrifbord och kartor, telefoner, kommande och
gående ordonnanser och cyklister. Ett väldigt
underjordiskt militärkontor, Verdunarméns stab
och expeditioner. Här var centrum i hela den
väldiga mekanismen, härifrån leddes alla Verdun-
arméns rörelser, hit inrapporterades, här anteck-
nades och klassifieerades alla händelser på och
bakom dess front. Hit kommo aviaters och obser-
vatörers rapporter och fotografier, protokollen
om förhören med tyska fångar och desertörer.
Här visste man allt, som kunde vetas om dem på
andra sidan. Härifrån ordnades om mat och klä-
der för hvarenda man i hela armén, ammunition
för hvarenda, kanon, kulspruta, gevär. Ett un-
derbart maskineri, där hvartenda hjul och hvar-
enda kugge fungerade mönstergillt.

— Här förstå ni mina herrar, sade stabsoffi-
ceren, är man tämligen väl skyddad för granater

af alla kalibrar. Först ha vi åtskilliga meter jord
öfver oss, se’n vallen som ni såg, och ofvanpå den
de gamla expeditionsbyggnaderna, fyllda med
sandsäckar och sten.

Genom skrifmaskinernas slamrande rader för-
de han oss till ett litet rum eller afbalkning af
nakna, .omålade plankor — det allra heligaste.

Därinne i ett kalt rum utan andra prydnader
än kartor satt mannen som bar ansvaret, hjär-
nan, som tänkte och bestämde för tusenden.

Generalen reste sig bakom sitt skrifbord. En
liten kraftigt byggd man, rak och styf med skarpa
genomträngande ögon, smal bestämd mun un-
der den stubbiga grå mustaschen. Det skulle
inte vara roligt att stå inför den mannen med då-
ligt samvete.

— Mina herrar, jag önskar er välkomna, Jag
skall låta er se så mycket som möjligt af fästnin-
gen, så att ni kan bilda er en föreställning om hur
försvarsduglig den är. Hvad på mig beror: så
länge jag har en man och ett skott kvar, kommer
jag aldrig att uppge den. — Kapten P., var god
och visa herrarna omkring i de undre gallerierna.

Audiensen vär slut.” Många gånger under de
dagar jag tillbragte vid Verdunarmén, måste jag
tänka på den gamle mannen i det kala plankrum-
met, djupt nere i jorden, dit dagsljuset aldrig
trängde fram, hur alla dessa tusentals män, vag-
nar, kanoner, hästar och automobiler rörde sig
efter hans vilja.

Kapten P. förde oss först omkring i expedi-
tionslokalerna.

— Det här är ju rätt solidt, som herrarna se.
Men för säkerhets skull ha vi en våning till, neråt.
Den här trappan, om jag får be. Jag beklagar
att det inte finns någon hiss.

Hissen kunde verkligen ha behöfts, Rundt,
rundt vindlade trappan, ständigt djupare. Var
det förra x meter, var detta säkert 2 x meter.

Ändtligen nådde vi bottnen. Där nere var en
helt liten stad simmande i elektriskt ljus. Gatu-
systemet var det amerikanska, långa, raka ave-
nyer skuro vinkelrätt med regelbundna afstånd

134

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:40:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/utehemma/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free