Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE
OCH
HEMMA
EN-UPPLEFVELSE-FURSKOGEN.
land djungelns vilda djur utkämpas dagligen
fruktansvärda strider, hvilka, om de läte sig
upptagas af en kinematografisk apparat och
återgifvas i lefvande bilder skulle gifva oss
en ytterst intressant inblick i dessa djurs lefnadssätt.
Man skulle t. ex, kunna få konstaterat att lejonet,
djurens namnkunnige konung, icke alltid ostraffadt
angriper antilopen, som understundom har den tu-
ren att spetsa det på sina horn, Ja, till och med ti-
gern finner ibland sin öfverman, hvilket man eljes
hittills hade trott vara omöjligt. En kofferdikapten
vid namn Newton hade emellertid för ej så länge sedan
tillfälle att bevittna en intressant tvekamp af detta slag.
Efter en längre dagsresa i Söderhafvet hade det
fartyg, som fördes af kapten Newton, kästat ankar
vid Singapore. Fyra ryska uppköpare, som reste om-
kring för att samla skinn, sällsynta orkidéer och kurio-
siteter, gjorde här upp ett ackord med honom, hvar-
för kursen sattes mot Sunderbunds, de yttersta de-
larna af Gangesflodens delta, som omfattar en areal
af cirka sexton tusen kvadratkilometer och som är
uppfylldt af skogar, djunglar, floder och sumpmarker.
Hela detta område är blott i ringa grad bebyggdt,
men däremot vimlar där af vildsvin, krokodiler, tig-
rar, leoparder, apor, ormar och sällsynta fåglar af en
egendomlig färg- och fjäderprakt. Sedan fartyget
en morgon bogserats in på Raymangol, en af de tal-
rika flodarmar, som genomflyta deltat och kastat an-
kar i en liten vik, sattes skeppsbåten i vattnet, och
expeditionen tog sin början.
Efter flera sammanstötningar med vilda djur
nådde de resande fram emot aftonen ett ställe, som
tycktes dem lämpligt som ankarplats, och här för-
töjdes båten. På den motsatta flodstranden, på en
liten öppen plats, som var omgifven af täta buskage,
kunde man se ett vildsvin omgifvet af en mängd
smågrisar, hvilka alla voro ifrigt sysselsatta med att
söka föda bland vassen. Floden var full af kroko-
diler, hvilkas afskyvärda hufvuden då och då höjde
sig öfver vattenytan, i det de långsamt rörde sig fram
och tillbaka. Plötsligt kom en tiger framspringande
ur buskarna och dödade med ett slag af sin tass en af
de små grisarna, hvarefter han fattade bytet mellan
sina tänder och skyndade tillbaka till buskarna för
att börja sin måltid. De öfriga grisarna skreko gällt
af förtviflan, och som svar på deras kallelser blef en
väldig vildgalt synlig, som ställde sig midt i vägen
för tigern. Denne släppte genast sitt byte och under
några minuter stodo de två motståndarna orörliga
och mätte hvarandra. Tigern piskade sina sidor med
svansen under det den lät höra ett doft morrande,
hvilket af vildsvinet besvarades med ett trotsigt: uff,
uff! Tigern började nu kretsa rundt omkring vild-
galten, tydligen i afsikt att angripa honom bakifrån,
"sam.
som dessa djur ha för vana, när de stå inför en verk-
ligt farlig motståndare. Men vildgalten var lika
snabb i sina rörelser och gjorde ständigt front mot
tigern, tills han befann sig ungefär tre meter från sin
fiende, "då han plötsligt störtade fram mot tigern med
ett ilsket grymtande.
När ett vildsvin angriper brukar intet utom dö-
den kunna hejda det, och det som här är tal om ut-
gjorde ej något undantag från regeln. Man hör eljes
alltid, att en tiger brukar kasta sig öfver sin motstån-
dare, men denne lade sig tvärtom ned i en krypande
ställning tills vildgalten nått inom hans räckvidd.
Därpå reste han sig hastigt upp, lyfte sig upp på bak-
benen och måttade med ena framtassen ett kraftigt
slag mot bakre delen af sin motståndares kropp —
ett slag, som man kunde ha trott skulle göra vild-
svinet odugligt till vidare strid. Men galten hade
med blixtens hastighet gjort en svängning, så att
slaget träffade honom högt uppe på bogen, där hu-
den är nästan lika hård som ett pansar. Och innan
tigern hunnit sätta sig i försvarsställning igen rusade
vildgalten emot honom och ristade upp hans buk
med sina väldiga betar.
Tigern vrålade af raseri och smärta och kämpade
både med tänder och klor, medan hans motståndare
fortfor att med sina betar tillfoga honom sår efter sår.
Det arma djuret sökte slita sig lös för att undgå strid
på så nära håll, men vildgalten fortfor att obarmhär-
tigt och utan uppehåll stöta till. Inom kort var ti-
gern också så illa åtgången, att han försökte taga till
flykten, men motståndaren följde efter och upphörde
icke att använda sina betar, förrän allt spår af lif flytt
från tigerns kropp. - Då ändtligen upphörde vildgal-
ten med sina anfall, betraktade ett ögonblick sitt offer
som för att öfvertyga sig om, att det verkligen var
dödt, därpå gick han ett stycke längre bort och lade
sig till hvila på marken.
Deltagarna i den förut nämnda expeditionen, som
varit vittne till hela denna seen, voro eniga om att
de egentligen borde döda vildgalten, då han säkerli-
gen fed fruktansvärdt af de sår han fått, och hans
dödskamp utan tvifvel skulle blifva lång och plåg-
Men ingen af dem hade mod att döda det stac-
kars djuret, som så tappert försvarat sina ungar. Un-
der det man rådgjorde om hvad som borde göras, reste
galten sig emellertid långsamt och släpade sig med möda
ini det täta snår, dit hela hans familj tagit sin tillflykt.
Ljudet af striden måste tydligen ha tilldragit sig
krokodilernas uppmärksamhet, ty man kunde nu
fäkna dem i dussintal. De simmade fram mot strids-
platsen, och en af dem kröp uppför den branta flod-
stranden och grep den döda tigern, som jägarna också
läto honom behålla, då skinnet var så söndertrasadt af
vildsvinets betar, att det icke längre hade något värde.
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
