Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och fortsättalr Men då alla
kolli väl blifvit fastsurrade på
lassen, fingo vi oväntat emot-
taga femtio -blesserade. : De
hämtades på amunitionsvag-
nar och nedlades på bara mar-
ken, hvarefter åkdonen skynd-
samt aflägsnade sig. Hastigt
öppnade vi förbandskistorna,
bäddade de sjuka på halm
och vissnade löf. Natten var
TERINSN e
mörk och kall; För att värma 3
dem, anlade vi några eldar. å
Vid skenet af vagnslyktorna ;
började: vi vårt arbete. — Vi E
klippte bort de smutsiga, våta |
och nedblodade schinellerna, &
förbundo, tröstade och lin- ä
drade.
I skuggan tätt bakom oss
lågo öppnade grafvar, redo att
emottaga dem, som dukat un-
der för sina lidanden.
griften väntade den tillkallade
prästen. I den ena handen
höll han handboken, i den an-
dra en tänd ljusstump.: Jag
ställde mig tyst invid honom.
Gripen lyssnade jag till hans
okända, för mig sällsamt klin-
gande ord; beledsagade af ka-
nonernas hemska dån. Då,
liksom många gånger senare,
tyngde omsorgen
rades evakuering svårt på mig.
Ännu för några timmar tillbaka hade jag fått befall-
ning om att föra dem till en ort, belägen vid Kra-
guievatzer chauséen. Nu kom en annan, ny order att
ledsaga dem längs en annan, sydligare, isamma rikt-
ning löpande väg. Jag visste att Palanka, en vid
denna stråt belägen ort, var taget och att vägen dit
var öfversvämmad af fiender. Men jag hade mig äf-
ven bekant, att ett trotsande af gifna instruktio-
ner var liktydligt med krigsrätt. Dock tvekade
jag icke ett ögonblick. Jag tog ansvaret på mig,
och bestämde mig för en tredje, till Kraguievatz
ledande väg:
Hur rätt jag handlat, visade sig snart.
Invid
om de så-
(RTR
Redan
Mrs St, Clair Stobart.
OCH HEMMA
efter några timmar mötte vi
några toma amunitionsvagnar,
på hvilka vi kunde aflasta
våra lättast sårade, så att
de svårt blesserade fingo mera
utrymme på våra egna åkdon.
Själfva fingo vi gå till fots.
Vägarna befunno sig i ett
obeskrifligt tillstånd. En seg,
klibbig lera nådde oss öfver
smalbenet. Under vatten och
dy hotade förrädiska hål och
fördjupningar. Ofta voro vi
tvungna fara öfver söndriga,
fallfärdiga broar.
Lägg därtill ett djupt, inten-
sivt mörker! Upprepade gån-
ger, då åkdonen ej sluppo fram,
måste vi bära de sjuka öfver
de farligaste passagerna, me-
dan vagnarna fingo leta sig
fram bäst de kunde.
Dödströtta anlände vi om-
sider klockan sju om morgo-
nen till vårt rastställe. Men
redan klockan tolf fingo vi
befallning att fortsätta. Och
väl i gång, besvuro oss mötan-
de flyktingar att vända om,
Batuchini, den närmaste by
vi hade att passera, låg — en-
ligt deras utsago — inom fien-
dens skottlinje. Hvad stod
att göra? Bönfallande, yrkade
min serbiska eskort på att vi
skulle fara tillbaka till raststället. Ett ögonblick
tvekade jag. I det nästa ropade jag: framåt!
Då vi uppnådde Batuchini, hade striden redan
flyttat sig vidare. Väl föllo ännu några kulor i
vår närhet, medan höjderna på ömse sidor om
vägen stodo i brand. Det gällde således att raska
på, för att så fort möjligt, komma ur det farliga
området.
En tröstlös anblick erbjöd alla de byar och
småstäder vi drogo igenom. Utrymda, utdöda
lågo de, med sköflade hus och förspikade fönster.
Intet lefvande lif sågo vi, om man undantar några
vettskrämda höns och en eller annan tjutande,
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
