- Project Runeberg -  Ute och Hemma. Illustrerad tidskrift /
187

(1916) Author: Hanna Rönnberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

, UTE OCH HEMMA:

oss fienden. Och dock går det endast långsamt
framåt. Dödströtta dragare förmå ej bättre.
Blödande människofötter orka ej mera. En till
hjulaxeln i leran nedsjunken oxvagn, ett störtadt
djur vållar ändlöst uppehåll. Men aldrig hörs ett
klagande ord, en vredgad röst eller ed. Aldrig ser
man en kraftfull man tvinga sig fram på den sva-
gares bekostnad.

Ingen sång, aldrig ett skratt eller ett barns
glada joller upplifvar färden. Tysta och förtvif-
lade draga tusentals olyckliga dag efter dag, vecka
efter vecka längs stråter utan mål. Utmärglade
soldater, officerare i rifna, dybetäckta uniformer,
hästar med hängande hufvuden — alla vapenslag
om hvarandra stappla de framåt. Korta, bestäm-
da kommandoord åtlydas tigande. Med den upp-
rifna hären följer en hel nation. Ett helt folk,
fördrifvet från fädernetorfvan. Från alla håll,
längs alla bivägar komma de, alla dessa förjagade.
Tåget ökas, sväller till, antar omätbara dimensio-
ner. På högtlastade oxvagnar trängas möbler
och husgeråd. Mellan korgar och bylten titta
bleka barnaansikten med stora, förskrämda ögon.
Trötta kvinnor draga motsträfviga kor vid grim-
man. Där går en fattig moder. Tvååringen bär
hon på ryggen, den minsta invid bröstet. En
häst stegrar sig, oxarna skjuta bakut. Tumult
uppstår. Då allt åter reder sig, saknas den lilla
i moderns armar!

Vid flodöfvergångarna trotsar trängseln all
beskrifning. Må man tänka sig tusentals åkdon
som täfla om att till först beträda en smal bro.

Från Barchinatz i nord-Serbien slingrar sig
tåget till Skutari vid Adriatiska hafvet. Vi stå
vid bärgens fot. Hög och brant höjer sig vägen.
Vi se oss tvungna att »förkorta» våra vagnar. Det
vill säga: vi låta såga af bakre delen af dem. En-
dast det oumbärligaste taga vi med oss. Resten,
proviant, instrument och förbandsmaterial skän-
ka vi åt närmaste ambulatoriska ambulans. Med

saknad skiljas vi från våra motorvagnar, förträff-
ligt amerikanskt fabrikat, som segerrikt trotsat
äfven de uslaste vägar.

Efter två dagars mödosam färd uppför stän-
digt brantare serpentinvägar, få vi åter lasta om.
Allt som kan läggas på hästryggen får följa med.
Vagnarna bränna vi. Med hästen vid tygeln an-
visa vi till fots vägen. Men alltid skall minnet af
denna fotvandring genom Montenegros och Alba-
niens vilda bärg kasta sin dystra skugga öfver
vårt återstående lif.

Vägarna upphöra och förbytas i kreaturstigar.
Men framåt vinglar sig det långa tåget, genom
femtusen fot högt belägna pass med evig snö och
is, invid bottenlösa afgrunder, öfver strida, trolösa
strömmar, Fåfängt letar det trötta ögat efter en
utgång ur denna labyrint. Topp höjer sig öfver
topp. Vilda, branta klippor stänga utsikten och
döda hoppet om ett återvändande till fädernes-
landet.

Hungrande barn gråta efter bröd. Hästarna
stupa i brist på foder. Snart kantas vägarna af
deras döda kroppar. Äfven människor räknas
bland dem.

— Tre veckor irrade vår ambulans omkring i
denna stenöken, innan vi uppnådde Skutari. ”Tre
veckor bäddade vi vårt läger på fjolårslöf bland
snön. Vår föda bestod af i uppsmält isvatten blött
bröd. Våra hästar lifnärde sig med mosse och
uppsamlade löf. I Skutari öfverlämnade vi åt
militärmyndigheterna våra förminskade förråd
och emottogo deras tacksamhetsbetygelser. Med
saknad skildes jag från vår eskort, dessa tappra
och uthålliga sextio serbiska soldater, af hvilka
inte en enda öfvergifvit oss under resans besvär-
ligheter. Städse voro de villiga att bistå oss, Utan
att klaga lämnade de hustru och barn för att följa
oss, ett främmande lands kvinnor genom faror och
umbäranden. Alltid bemötte de oss med aktning
och vördnad. Heder åt dem.

t$ + ån

Verka för spridning af Ute och Hemma bland Edra bekanta!
merantupptagare erhålla 15 ”Caf prenumerationspriset. Anmälningarna
sändas Hill Lilius & Hertzbergs kontor, Glogatan 7.

+++ ttttttt N

Prenu-

ER N + 44444)

187

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:40:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/utehemma/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free