Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
ehuru han hade svårt för att fatta, men när
han engång lärt något, satt det i och han glömde
det aldrig, ty godt minne hade han. Kamraterna
undvek han. De skrattade åt honom, plågade
honom, men helst utan att han visste, hvem
som gjorde det, ty de voro rädda för att han
skulle skvallra hos fadern.
Studexit blef - han med utmärkta. betyg,
ty han hade säkra grunder. "Nu skulle. han
välja yrke. TLärd ville fadern inte att Han skulle
bli, ty han kände svårigheterna för en obe-
medlad. Jurist kunde man inte gärna göra ho-
nom till, ty han saknade den skarpa, hastiga
fattningsförmåga en jurist behöfver. Och så
skulle han blifva läkare. Han gick träget på
laboratorierna och på sjukhusen. Kamraterna
förvånade sig öfver hans kallblodighet. Han
skar i liken med samma ledighet som om hån
skurit för en stek. Och man trodde att han
skulle bli något stort inom kirurgien, ty hans
hand var så säker och om han också endast
långsamt gick framåt, så glömde han aldrig
något.
Intet utom arbetet tycktes intressera honom.
När han hade ledigt var han med fadern eller
modern ute på promenader, eller satt han hemma
och läste i det tysta rummet, där de enda ljuden
kommo från samovaren, då vattnet droppade ned
i skålen inunder. Modern satt och stoppade
strumpor, fadern läste tidningen och så gick
kvällen, utan att /någon sade ett ord. Hvar
och en hade liksom slocknat bort inom sig själf
och hvad den ene tänkte, visste och ville ej
eus den andra veta. Då och då ett ord om so-
nens arbete det var allt.
År gingo åter. Fadern hade dött, stilla som
han lefvat. En kväll hade han känt sig osed-
vanligt trött, gått tidigt till sängs och om mor-
gonen var han död. : Det var inte slag, ej
heller någon särskild sjukdom, han hade helt
enkelt slocknat bort, , hjärtat hade blifvit trött
af stillheten. Modern sörjde, blef blekare och
magrare och de grå ögonen större och fuktigare.
Så fick sonen plats på ett sjukhus som under-
läkare. Det vär ett soldat sjukhus, lönen var
ej hög, i förhållande till arbetet. Han var -om-
tyckt af patienterna, de älskade hans stilla vä-
sen och de stackars sjuka, lungsotister och ko-
lerasjuka sågo upp till honom som till:en ande;
sänd ofvanifrån. :
Sin. sommarledighet beslöt han att för första
gången tillbringa utom hemmet. Han ville
finna mera hvila, mera förströelse, ty ensamheten
började trötta honom. Så for han ut på landet
till en kamrat från universitetstiden, som tyckte
om hans stilla, behagliga väsen och bett honom
till. sig, för att få en kamrat, då han jagade.
Där ute blef han bekant: med kamratens
syster, en fyllig, lefnadsglad brunett, blek och
liten med den finaste hy, man kunde tänka sig.
Där träffade. han vidare tvenne unga löjtnanter,
släktningar och tydligen friare. Den unga flic-
kan fann honom intressant, han var inte som
de "aridra, han: skrattade: inte; men. han var
imte heller allvarsam, han log oftast; trött, ve-
modigt, ett leende som speglade sig djupt i hans
underliga ögon. Hon, som var van att eröfra,
ville vinna äfven honom. Men han talade inte
med henne, han blott svarade och dog... Hans
leende retade henne, det var som han’ lett åt
henne, öfverlägset och medgifvande som åt ett
barn. : Hon gjorde sig så behagfull som möjligt,
koketterade, men han brydde sig ej om henne,
undvek henne inte, sökte henne inte heller,
utan uppförde sig mot henne som mot alla
andra. : Då ändrade hon taktik, visade sig af-
visande, låtsade ej alls om honom: Det hjälpte
om det nu var det eller, om han nu först
kommit till insikt om att han älskade henne.
Men hon brydde sig allt fortfarande ej om ho-’
nom, tills hon plötsligt till sin förskräckelse
märkte att hon själf älskade denne tyste »under-
lige» man. Då blef hon rädd. Inte kunde hon
gifta sig med honom, en fattig, okänd under-
läkare, i synnerhet, som hon i hemlighet var
nästan förlofvad med den ene af löjtnanterna.
Sista kvällen han var där, träffade han
henne ensam i matsalen, där hon satt med sitt
handarbete. Löjtnanterna och brodern voro nere
vid floden, för att se: på ett nytt badställe.
Hon blef rädd, då han kom in, och. ville draga
sig tillbaka, men han tilltalade henne och höll
henne kvar ined blicken. " Så bekände han allt
för henne, lugut i knappa, tvära. ord. - Men
blicken talade och han. blef underbart vacker,
där han satt i det niatta lampskenet. Hon
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
