Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH
»Hvad mig själf beträffar», fortsätter doktor
Braddoch» lämnar mig den kinesiska soppan på
svalbon oberörd. Några blad i ljumt vatten upp-
löst gelatin smakar mig lika bra. — En oförgätlig
dag var det jag tillbringade på svalöarna. Mot
aftonen, då solen dalade i högblått haf, lämnade
fåglarna allmänt sina hålor. I oöfverskådliga ra-
der sutto de på klippkrönen, Därunder afteck-
HEMMA
nade sig deras hvita bröst likt hvita strimmor mot
den röda ’stenen. De lyftade i stora stim, kret-
sade omkring för att åter slå ned på utgångsplat-
sen. Ljudet af deras vingslag förtog bränningens
dån. Mot aftonhimlens purpur, och guld afteck-
nade sig deras smärta, gratiösa kroppar, deras
fjäderprakt i påfågelblått och grått.
snnsnensnsasesvEsEsEEeRn ERE PARAR RARE, EN
Lr
-” +
,
00 BRA
Maud.
+
MOTT
SJÄLEN.
För »Ute och Hemma» af Allan Wallenius.
n vis man hade en gång funnit en själ.
Djupt på degelns botten lyste dess
lilla låga, och däromkring var sot och
aska. Men askan glödde.
"> Den vise var lycklig öfver sitt fynd, ty flera
års möda hade det kostat honom, innan hans ve-
tande trängt så långt, att han kunnat ta de för-
sta stapplande stegen på den oröjda vägen mot
målet. De sista nätterna hade forskarifvern brun-
nit högre än förr. Händerna hade darrat, men
tanken outtröttlig och stark dragit fram. Och så,
plötsligt flammade en låga till i degeln: Tanken
slungades af en slump in på den rätta banan, och
nu strålade den vises skatt i det svaga glasinstru-
mentets djup. Målet var nått, en brinnande na-
ken människosjäl funnen.
Den vise mannen skälfde af fröjd. I hans ögon
bröts glansen af stora, härliga tårar mot det fläm-
tande skenet af själen i degeln. Han tog det tun-
na, spröda glaset i sin hand, lyftade det uppåt så
högt han kunde och smekte dess brinnande ände
med sin forskarkärleks hetaste och lidelsefullaste
blickar.
mor på hans förr så bleka gubbkinder, det böl-
jande, ljusa skägget darrade af glad ifver.
Försiktigt ställde han åter instrumentet på
trefoten. De magra händerna höll sitt tag så var-
samt, som de skulle smekt fjärilvingar, hvilkas stoft
de fruktat att fälla. Men den starka låga under
trefoten, som förr lyst upp den vises torftiga rum,
så att han varit tvungen att täcka för sitt fönster
med täta skynken, den lågan lyste ej mer, Den
Sinnesrörelsen lockade rodnande flam-
brann lika het som förr, men dess sken hade drunk”
nat i själens växande ljus.
Den vise satt i drömmar vid sitt fynd. Nat-
ten gick och morgonen grydde. ’ Men därom visste
han intet.
Människorna i staden vaknade, och någras
tidiga morgonväg gick förbi den vises boning.
Ännu hade solen ej skridit långt på himlen, men
i träden kring den vises hem sjöng fåglarna höga
visor. Och här lyste solen bländande stark, fast
morgonen var något mulen.
Männen förundrade sig, men plötsligt ropade
en af dem:
— Det brinner i den gamle galningens kåk!
Då såg de andra, att lågor slog ut genom det
förbommade fönstret. De skyndade till, öppnade
dörren och skränade vildt inåt rummet.
— Gubbel. Elden är lös!
Intet svar.
Då märkte de att ingen rök syntes, att ingen
brandlukt kändes, och fulla af en nyfiken undran
trädde de in öfver tröskeln.
Den vise satt med hufvudet lutadt mot han-
den i stilla betraktan af em sällsam, flammande
stark eld. De tumlade bländade tillbaka, men
gubben talade med sin blida stämma:
— Barn, jag har funnit en själ.
Men männen sprang ut i staden och ropade
längs gatorna. Råa ljöd deras röster i den tysta
morgonen, kajor och dufvor flög upp på taken,
och stirrade betänksamt på de brådskande männi-
skorna, som skrek:
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
