Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH
— Vänner, kom att sel Den gamle har tändt
en större och farligare eld än förr. Hans usla
kyffe kommer att brinna. Låt göra sprutor och
brandredskap redo, ty annars kan han genom sin
galenskap bränna upp hela staden.
Snarligen stod en väldig skara utanför den
vises hus, och de djärfvaste gick in och sade:
= Gubbe, släck din eld, att du ej bränner dig
själf inne!
— Gärna, svarade den gamle, se jag skrufvar
ned min lampas låga.
Men människorna sade:
— Gamle dåre, bedrag oss icke, Du är galen.
Se, elden lyser genom väggar och tak! Släck, el-
ler vi dränker ditt hus i floder af vatten.
Då steg den gamle upp från sin plats.
— Barn, hvi tror ni mig icke, då jag säger, att
jag släckte min eld, Här lyser blott en brinnande
själ.
Han lyftade den strålande degeln i sina bara
händer. Men människorna ryggade förskräckta
tillbaka. Då sade den vise:
— Si, jag vill visa eder min lycka. Barn, kom
här in så skall jag säga er, hur jag fann denna
själ. |
Men ingen kom. Utifrån hördes blott ett doft
knot:
— Släck elden, gubbe!
Då sade den gamle:
— Välan, ni är barn, och därför vill jag gå ut
till eder för att visa min skått.
Han steg öfver stugans tröskel bärande sin
brinnande börda, men då ropade folkhopen vildt
af förfäran.
— Ve oss, tänk på våra hem, på våra hus, på
vår stad! |
Den gamles skägg skälfde för ett sorgset leen-
de, när han bjöd tystnad med en rörelse af sin
hand. :
— Barn! barn! hvi rädes ni, hörni ej fåglarnas
glädjesånger!
Men folket skriade:
— Ut ur vår stad, du dåre och mordbrännarel!
Den vise log mildt och öfverseende. Detta
retade folkhopen ytterligare och den vrålade.
Ännu en gång lyckades den gamle stilla stormen,
och han sade:
— Nåväl, följ mig till bärget här utanför, samla
HEMMA
eder där omkring mig, så skall jag säga er, hur jag
fann denna själ.
Han gick, och mellan hans händer brann de-
geln, som en skimrande stark sol.
Och en man bland folket talade:
— Han är en trollkarl, som vill förgöra oss.
Må vi gripa tillhyggen och försvara oss. Låt oss
följa honom till stadens portar och sedan hindra
hans återkomst,
Folket tyckte, att mannens tal var godt. Och
det tog käppar, störar och klubbor samt tågade i
den vises spår.
Han gick alltjämt leende framåt, » Han
skänkte den växande, hotfullt mumlande skaran
bakom sig ej ens en blick. Utträdde han genom
stadsportarna, fram öfver ängar gick hans väg,
och hopen följde honom under bistert knot. Den
måste följa, ty där låg något i den gamles skick,
« som drog dem med mot deras vilja.
Han gick genom en skogsdunge.
Fåglarna sjöng, starkare, mera jublande än
någonsin, och på några unga kinder började rod-
nad spridas, deras blickar blänkte af längtan, de
kastade sina stafvar och klubbor och skyndade
närmare den gamle.
Det blida leendet lekte ännu på hans läppar,
och hans ögon såg in i den brinnande elden. Hans
fot snubblade icke. Uppe
på bärgets första afsats stannade han. Vid hans
fötter satte sig några af de unga med väntansfulla
blickar, det öfriga folket dröjde nedanför.
Då talade den vise:
— Jag sade eder; att detta- är em själ. Den
farin jag genom mina dårskaper, när ni öfvade er
visdom. Detta bragte jag i dagen genom min
tanke och med hjälp af den låga ni ville släcka, då ’
den lyste så stark, att den störde er nattro. Ni
tvang mig att med skynken täppa för mitt fön-
ster, ni bommade till det utifrån med luckor, men
trots allt tändes det ljus, som jag i min ungdom
drömt om att se, som jag i min mannaålder hop-
pats skapa, och hvilket jag först .som gubbe fann.
Dess sken trängde genom skynken och luckor, ge-
nom väggar och tak. Dess sken väckte slumrande
toner ur fåglarnas bröst, när människorna ej såg
annat, än att elden var lös, och endast kunde
smäda och banna.
— Han hånar oss — tjöt en i hopen.
Säker var hans gång.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
