Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE
darna aflöfvade och i vinterskrud, men erbjuda
dock härliga lekplatser för barn: Detta är annat,
än de trånga, ovårdade, brunnslika gårdspla-
nerna i Sörnäs med sina vilda ligagossar. TIlla
passa dock fattigmanskläder i all denna gedigen-
het — Mias slitna, urvuxna paletå och Rosis sön-
driga kängor. de
Tveksamt fattar Betti i det blanka dörrhand-
taget. En nätt tjänarinna i hvit mössa och hvitt,
broderat förkläde öppnar för dem.
»Ja, det är nog här. Jag skall genast under-
rätta frun.»
Nu stå de i den öppna hallen. En varmröd
matta löper öfver det med brokiga stenflisor be-
lagda golfvet.. I kaminen brinner en flammande
eld.
»O, så varmt och skönt!» utropar Mia.
»O, så varmt å sönt!» upprepar lilla Rosi, hon
Springer fram till brasan, »Stora syster» lämnar
inte modrens hand.
I den öppna dörren står en fin dam. Hon skyn-
dar fram till Rosi, hvars lilla röda, frusna hand
hon trycker mellan sina, juvelprydda.
»Så söta de äro! »Just sådana jag önskat mig!»
»Hennes blick ilar från Rosi till Mia — från Mia
till. Rosi. »Hvilkendera!» synes äfven den fråga.
»Jag tror, jag tar dem båda! Säg får jag dem
båda?» rättar hon. För första gången ser hon bort
till Betti, som försagd stannat vid dörren. Vänd
till Rosi, fortsätter hon.
»Du skall få en hvit klädning med brett läder-
bälte, och så mycket kakor du orkar äta.»
Rosi tittar i stum beundran på den granna
damen. Ännu är hon för liten, att uppfatta gåf-
vornas värde... Men Mia förstår. Hennes hand
löser sig ur modrens. Hon skyndar fram till frester-
skan. Betti står ensam, allena och glömd.
»Ett litet rum med hvita möbler, fortsätter
den fina damen, nu vänd till båda barnen. Två
små hvita sängar med mjuka dynor och varma
täcken att svepa om er, när ni frysa.»
»Allt skola ni få lika! Ja, jag tar nog dem båda.
Frun får inte neka. Själf får ni det mera bekym-
merfritt. Det vore synd att skilja dem åt. De
trifvas nog bäst tillsammans. Säg?»
Det känns, som om en kall hand gripit om
Bettis hjärta. Som om solen mistat sitt sken och
brasan sin värme. Kanske att detta är Guds
-fjät.
OCH HEMMA
vilja! I huru många sömnlösa nätter har hon
inte bett honom sörja för de små.
»Kan jag inte få hålla dem nu med detsamma?»
frågar den fina damen. »Så får jag tid att anskaffa
dem nya kläder till jul. Snart ha’ vi jul, bart.
Och en julgran. På grenarna hänga vi ljus och
äppel. Och så kommer julbocken med en stor
korg, full med julklappar.»
Barnen lyssna förtjusta.
mig båda nu genast?»
Två små ifriga flickor rycka i den fina damens
kjol. De vilja höra mera.
Betti böjer undergifvet sitt hufvud. »Får jag
ibland komma och hälsa på dem?» är det enda
hon förmår framstamma.
»Ja, men inte för än de vant sig vid mig. Kom
i helgen och se hvad de fått till julklapp.»
Förblindad af tårar vänder sig Betti mot ut-
gången. De små hafva glömt henne. Med hvar
sitt rödkindade äpple i handen, sitta de på kamin-
mattan. Hvarför uppröra sig själf och dem med
ett afsked.» O, så hon längtar, att än en gång få
kyssa Rosis mjuka kind och stryka »stora systers»
lockiga hår. Men hon vet att behärska sig. Sakta
öppnar hon dörren och försvinner.
»Icke sannt, ni ger
kock
Hur hon kom hem, kan hon efteråt aldrig för-
klara, Och uppför de många trapporna sedan!
Dubbelt branta och tunga, då inga ljuslockiga
hufvuden lutade sig öfver räcket. Ett tomt, och
kallt rum mötte henne, Uttröttad kastade hon
sig öfver barnens öfvergifna bädd och grät ut
hela sin bittra smärta.
— Tiden — julveckan kröp fram med blytunga
För Betti existerade ingen julbrådska. Då
hon på vägen till tvättinrättningen mötte folk
med glada ansikten och famnen full af paket, bet
hon ihop tänderna i outtalad sorg. Icke hon, utan
en annan, främmande kvinna var det gifvet, att
bereda barnen julglädje. Att fröjda sig åt deras
jubel kring granen.
Julaftonen var inne. Sent hemkommen från
sitt arbete, sjönk Betti ned på närmaste stol in-
vid fönstret. »Nu tända de granen därborta!»
tänkte hon. »Nu kommer julbocken till mina
små!» Med knäppta händer blickade hon stekt
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
