Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byn bland bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5^pT7ic^^%-’^y^?»j^s2g^’^-^ ^ ^ff,y-.\^p- T^r^^p1*^^^^
,;, .IVW -:^v/ *–*o t ’,%"*.’’ "t%- "
’.’ ^ i? ;’’-". ö- ’’ ’,’-.’ ’" .’
- :’-.’ «/-’:’ >*’¥’H
>’i^- ..... - *’ ’V *.; - r < ...,.", ’ i .;
..’: i
9 ’ ’ ’ |
natur hade i hög grad retat deras nyfikenhet.
De förmodade, J
att de nere i byn skulle finna en menniskoväns
fördolda verk- v j
samhet. Honom måste de försöka att få lära känna. Han
hette Muller, enligt hvad gossens yttranden tycktes
tillkännagifva. Hvem kunde han väl vara? Icke
byskohnästaren, ty då skulle gossen hafva så benämnt
honom.
På tillfrågan, om icke någon väg förde ned åt cfelen,
svarade gossen skrattande: «Jo väl för mig och mina
getter, men icke för herrarne». Emellertid anvisade
han dem att följa längs bergkanten, hvarigenom de på
en half timme skulle komma ned till byn.
«Jag kan icke visa eder vägen», tillade han, «ty
mina getter få icke komma i den späda ungskogen,
som ligger här invid skogsbrynet. Men ni får nog
gå fram der och då kommer ni snart på en gångstig,
som för eder ned åt venster.»
Solen hade emellertid sänkt sig allt djupare,
och den höga brant, på hvilken de stodo, insvepte
redan dalen i sin skuggat så att endast de små
fönsterrutorna i det högst belägna huset på motsatta
sluttningen återkastade den nedgående solens bländande
strålar. Efter ett förtroligt godnatt från gossens
sidar hvilken nu på begäran uppgaf sitt namn vara
Steffen, och efter ett vänligt handslag skiljdes
de begge herrarne från honom, hvarefter han genast
började att inpacka sina små skatter i en halsduk.
Eeinhard och geheimerådet hade under tystnad redan
till-ryggalagt några hundra steg, innan den sednare
började med dessa ord:
«Hvad säger ni, herr Eeinhard, om den besynnerlige
gossen?»
Vändande sig oin betraktade Eeinhard tankfull
geheime-uådet för ett ögonblick, och sade sedan:
«Hvad jag säger om den- besynnerlige gossen? Hm,
då jag rätt tänker på saken, så är egentligen icke
han besynnerlig; snarare är det, med er tillåtelse,
besynnerligt, att ni finner honom sådan. Jag
finner honom nämligen helt naturlig, om jag ock kan
medgifva, att han förefaller äfven mig som en ovanlig
företeelse.»
«Nå, då måste han ju också förefalla er besynnerlig.»
«Nej, visst icke, ty det som är naturligt kan aldrig
vara besynnerligt. Ni förvexkr nu det ovanliga oeh
det besynnerliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
