Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byn bland bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
naturen synes vara menniskan lika medfödd som
en naturdrift; och hvem kan väl neka, att i våra
gossår lärarens kall, om han forstår det, faller sig
minst svårt så länge han låter sina lärjungar svärma
omkring i skog och mark för att samla skalbaggar och
fjärilar, växter eller mineralier. I stället för att
begagna sig af denna barnanaturens fingervisning och
leda denna håg i nyttiga rigtningar, undertrycker
vanligen en förvänd uppfostringskonst densamma såsom
ett otillbörligt sjelfsvåld, hvars enda resultat är
sönderrifna byxor och skodon. Hvad jag nu ytterligare
vill tillägga, måste ni så mycket lättare sätta
tro till, som jag dervid talar af egen erfarenhet
i egenskap af landskapsmålare. Jag vill nämligen
erinra er om den glädjekälla, som hvarochen finner
i naturen, så snart han känner henne litet närmare
än den stora hopen, för hvilken denna kännedom och i
och med detsamma denna glädjekälla icke finnes. Denna
sköna ’gudaingifna gnista’ borde hos barnen vårdas
af kärleksfulla händer, och jag förklarar det för
en försyndelse å våra uppfostrares sida, att de så
föga odla barnafröjdernas område eller ock låta det
inkräktas af gyckel och narrspel. Den, som inskränker
barnets glädjeämnen, förbryter sig mot ett kommande
slägte, hvaremot den, som förädlar barndomens
fröjder, lägger en af de säkraste grundvalar för
mensklighetens utveckling. Ack, jag är säker derpå,
att lilla Steffen, ända tills snön breder sitt
täcke öfver allting, skall glädja sig’ åt hvarje
höstblomma, hvarje varelse ur den lägre djurverlden,
som glömt sig för länge qvar och öfver den redan
frusna marken skyndar till sitt vinterqvarter; jag
är viss, att hans blickar derefter skola på klippor
och trädstammar spana efter mossor och lafvar. Och
när sedermera vintern gått förbi, så helsar han
med jubel hvarje åter uppträ»-dande gammal bekant,
ända tills deras mängd och skönhet åter likasom nu
omgifver honom på alla sidor och öfver honom sprider
den ljufva ro, som ligger i det förtroliga umgänget
med gamla trogna vänner och som nyss slog an på mig,
såsom genomträngande gossens hela väsende.»
G-eheimerådet svarade intet på Reinhards yttrande;
men han lät honom förstå, att han i grunden var af
samma mening, derigenom att han gång på gång uttalade
sin lifliga önskan att få lära känna lilla Steffens
lärare. Vägen ned till dalen var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
