Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vägen till anden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’. ’ ^Ysffc**^^^-:^^
-.. ,«v/ S~-, j,; ’.".-.’ *. .
’ * ’IF*’ . " .’ "./.".*
’ .*. ’ ’ , ^ -.-’-. t c .-r
*"1Ä-r=. ^, *. .. -i J- »t# .>,’-«"$. A-.,* .’-.
- V;’;"-" ’" "’T’ "": "’ V" ’.’.’" /. "
;’’-*’:^^L:|J<!
. ’ * ’ ’ ’ -
, >. ~
40
ut ur detsamma, urstjelpte i ett nu sin så snyggt
som möjligt hållna sopkorg på en af hennes kamrater
redan hopförd ansenlig hög och försvann derefter igen
med största möjliga skyndsamhet. Eedan innan hon var
ur sigte, kastade sig två gossar täflande öfver den
osnygga fyndorten. De voro väpnade med mordgevär;
den ene med en bajonett, hvars spets var böjd till
en krok, den andre med ett på samma sätt formadt
stycke af en florett. Det förra vapnet var kanske en
qvarlefva från befrielsekrigets slagfält, vittnande
om att det föraktade yrke, hvartill det nu användes,
gått i arf från far till son; det sednare vapnet var
otvifvelaktigt ett byte från någon studentkammare,
hvarest gossens fader sannolikt var anstäld som
skoborstare.
«De stackars barnen!» utropade den unga frun, som
för ett ögonblick stannade vid sin mans sida och
troligen egnade sitt egentliga beklagande åt den
ene af de begge gossarne, ett ljus-lockigt hufvud,
hvars muntra röda kinder likväl icke strålade af
någon öfverdrifven snygghet.
«Hvarför beklagar du barnen ?»
«Skulle jag icke beklaga dem? Kunde de icke heldre gå
i skolan och lära sig ett ordentligt handtverk? Det
är ju oförsvarligt, att så många föräldrar vårdslösa
sina barn!»
«Jag tror, att du är för hastig i ditt omdöme, min
kära Regina; "klockan är nu sex på aftonen, således
behöfva barnen icke försumma någon skola för sitt, jag
medgifver det, föga afundsvärda arbetes skull. Men,
hvad säger jag, Töga afundsvärda!1 Jag har ju mången
gång afundats dem», tillade han skrattande och med
en skalkaktig blick på sin unga fru.
«Min käre August, huru kan du väl tala på det
sättet?»
«Det är mitt fulla allvar.»
«Fy! säg icke så engång till, det är ju rigtigt afsky
vardt.»
«Nå, nå, du behöfver icke vara rädd, att jag skall
låta dig stå här och sälla mig sjelf till de begge
pojkarne såsom den tredje i förbundet.»
De hade emellertid gått litet framåt, och, framför
dem låg en dylik sophög, ett rigtigt sammelsurium af
trasor, papperslappar och hundratals andra odugliga
föremål, som komma i dagen vid en grundlig rengöring
i ett större hus.
«Betrakta nu denna hög af babylonisk förbistring -»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
