- Project Runeberg -  Utflygter i naturen och hvardagslifvet /
127

(1874) Author: Emil Adolph Rossmässler Translator: Carl Hartman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru och efter hvilken plan bygger snäckan sitt skal?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

127

Vi öfvergå nu till de egentliga, med skal försedda
snäckorna.

Men- för hvad hafva vi egentligen att anse
snäckornas skal P Månne såsom ett alster af en
konstdrift, jemförlig med spind-larnes nät och
binas celler? Nej. Då djuret bygger sitt skal,
vet det sjelf lika litet derom, som vi veta om, att
benen i vårt skelett förstoras, under det vi sjelfva
växa. Skalets byggnad är helt enkelt en omedveten och
ovilkorlig kalkafsöndring, likasom händelsen äfven
är med tillväxten af vår benstomme. Snäckans egen
kroppsform bestämmer formen af hennes skal; hon utgör
således sjelf så att säga sin egen byggnadsplan. Men
det är icke djurets hela kropp, utan snarare blott
en del deraf, som härvid är bestämmande.

Om mina älskvärda läsarinnor hafva öfvervunnit sin
föga älskvärda fruktan för snäckorna, så må de engång
lägga en större skalsnäcka i handen och tvinga djuret,
som har större skäl att frukta dem, än de henne,
att draga sig tillbaka in i skalet. De skola dervid
finna, att djurets fot slutligen likasom sjunker
ned i en köttig massa, som helt och hållet uppfyller
skalets mynning. Denna köttiga massa är det organ,
som bygger snäckskalet. Hela skalets insida är beklädd
med en ytterst fin hud, i hvilken djuret drager sig
in likasom i en säck, hvilken framtill är öppen,
så att den del af djuret, som kan sträcka sig fram
ur sialet, framträder ur densammas öppning. Denna
säcklika hud kallas manteln, och dess öppning är
den nyssnämnda köttiga och tjocka massan, hvilken
benämnes mantelkanten. I densamma, ligga en’ mängd
kalkafsöndrande körtlar, till hvilka en rik samling af
kärl, som tillföra kalk, > leder från mantelhuden. Så
länge djuret bygger på sitt skal, sluter sig alltid
mäntelkanten längst fram tätt intill insidan af
skalets mynning (munsömmen), för att der afsätta
kalk. Stör man en byggande snäcka, så drager hon sig
tillbaka med mäntelkanten och kan så betydligt krympa
i hop, att fullt sista hälften af sista vindlingen
blifver tom. Först när hon åter vågar tro sig derom,
framträder åter mantelkanten och börjar- ånyo sin
kalkafsöndring, d. v. s. skalets vidare påbyggande.

Snäckorna bygga på annat sätt än vi. Vi uppmura
först väggarne, och först sedan ditslå vi
kalkrappningen. Men snäckorna gå i omvänd ordning,
och måste så göra. Emedan de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:40:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/utflygt/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free