Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett litet sandkorns irrfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den herrliga Bodensjön, och äfven har dennas
nedre del, den såkallade Untersee, bakom sig.
Länge dröjer det icke, förrän vårt sandkorn
befinner sig på taket i en bland de radvis ordnade
tegelpannorna. Slumpen tillät det att komma i teglets
yta. Bränningen i ugnen hade icke skadat det vidare,
än att det sprang sönder, och nu blixtrar om aftonen
en stråle af den nedgående solen i dess lilla
speglande öga.
På nytt bundet och bannlyst hvilar nu vårt sandkorn i
många årtionden. Bredvid det sjunger fogeln på takåsen
sin muntra sång, och när han är borta, breder snön
sitt bårtäcke öfver det.
Sedan kommer förvittringen, denna de atmosferiska
makternas varsamma fortrupp, och gnager på dess
fjettrar. Den uppluckrar massan endast till ett så
ringa djup, att detta ej ens kan mätas, och blåst och
regn, ljus och värme förmå nu att omskapa den hårda
tegelstenen till åkerjord åt en dverglik växtverld»
Osynliga groddkorn komma hit, förda af vindarne, och
från dem uppväxa ytterligt små mossplantor. Med tiden
blifVa af dem prydliga halfklotformiga mosstufvor. En
af dessa har sin plats midtöfver sandkornet och dömer
det ånyo till mörk enslighet.
Dess öga kan icke se, att ett fruktansvärdt moln år
i antågande öfver Rhen, för att rycka det med sig ut
på en ny vandring. Under en kort minut, som fyller
menniskor och djur med bäfvan och ångest, hopar sig
det täta hagelmolnet öfver trakten och slungar sina
millioner alltid säkert träffande kastvapen mot
jorden, och i nästa minut ligger teglet, som hyst
sandkornet, jemte hundra andra på marken, krossadt
i stycken.
Hastigt är förstörelseverket fullbordadt; och den,
som fordom engång lät lägga dessa tegel på sitt tak,
var icke densamme som den, hvilken nu låter undanrödja
deras skärfvor och kasta dem vid Khens strandbrädd,
på det att floden vid tillfälle må taga dem bort med sig.
Vågor från barndomshemmet leka nu med tegelstenen och
berätta sandkornet deri om den sköna alpverlden, der
både de och sandkornet äro födda. «Kom med!» sorla
de, «vi föra dig ut i det blåa verldshafvet». Men de
äro för svaga.
Men det måste vandra vidare, ty så är beslutet i de
makters råd, som taga hand om det minsta så väl som
om det största.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
