- Project Runeberg -  Utflygter i naturen och hvardagslifvet /
226

(1874) Author: Emil Adolph Rossmässler Translator: Carl Hartman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våren är kommen!

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226

Komma dessa öppet och frimodigt in i vårglädjens och
vårfrihetens återeröfrade land, så se deremot här
på Lungörten. Den vill också vara bland de första,
der det är fråga om att fira en befrielsefest. Men
hon saknar det friska, glada modet, den rätta äkta
beslutsamheten dertill. Med den varsamhet, som är
utmärkande för hela hennes familj, framskjuter hon
sitt hufvud. Så länge hennes blomsterögon ännu äro
slutna, visar sig hennes anlete rosigt och gladt,
men sedan ändrar sig färgen till grumligt blått,
likasom förskräcktes hon för befrielsekampens
larm. Hon döljer sin tillvaros grönska under sina
från gammalt qvarsittande blads dystra bruna färg.

Men, hvad söka vi på ytan; vi ville ju icke söka
der! Under våra fötter lefver det, rör det sig,
sväller och arbetar det af alla krafter.

Mod och hopp, beslutsamhet och sjelfförtroende hafva
återvändt hos växternas skara. Det, som en gång dött
bort, vill åter lefva; det, som förlorat något, vill
åter söka att återvinna, vill åter fröjda sig åt sina
alster och i ny Säkerhet visa dem för hela verlden.

Den hårdt frusna marken, växternas slumrande
folkmedvetande börjar åter röra på sig. Millioner
rottrådar känna bredvid sig en väckare, det
vederqvickande, det allt lösande och till nya
bildningar manande vattnet. Alla känna sig deraf
genomträngda, och den ena cellen drifver det till
den andra.

Hvem kan väl se på denna skenbart utdöda ek, att
den i sitt inre är full af drifvande kraft och lif,
af tanken på ny alstringsförmåga?

Vintern sjelf är den, som minst begriper detta. Äfven
om lian känner sin makt bruten i dess innersta kärna,
så försöker han likväl ännu en gång och åter en gång
att ånyo vinna fältet och utskakar ännu en gång sin
hvita fångelsebädd öfver deras hufvud, som vilja
blifva fria.

Det är för sent! I trädets inre jäser och arbetar
det. Den skapande kraft, som ur den moderliga
jorden inträngt i de nyuppväckta, blifver, ju högre
den stiger, allt mera fruktbärande och mäktig af
nybildningar. Luttrad och förädlad når ändtligen
vårblodets väldiga ström, delande sig i tusen
smågrenar, fram till knopparnes fängelseportar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:40:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/utflygt/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free