Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våren är kommen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
aftonluften. Sångtrasten, som fader Linné med rättvist
erkännande benämnde Turdus musicus, kan med fall rätt
ställas i jemnbredd med näktergalen. Då den sednare
sammanställer sina smältande toner i regelbundna
melodier, liknar deremot trastens sång äolsharpans
toner, när aftonvinden susar öfver hennes strängar
och med skapande förmåga ständigt framlockar nya
ackord, hvilka mana till stilla andakt, väcka den
aningsfulla längtan, genom hvilken vi inbjudas att
försjunka i naturens harmoni. Den herrlige sångaren
väljer aldrig, såsom näktergalen, de djupa busksnårens
melankoliska, mörka smygvrår, utan slår sig alltid
ned i högsta toppen af ett träd, helst en gran, på
det att de fulla, mjuka tonerna må kunna höras vida
omkring af alla skapade varelser. Då tystnar mesarnes
svaga hviskningskonsert, likasom den endast för sin
anspråkslösa enkelhet behagliga barnsången förstummas
inför en stor raästarinnas konstnärliga sång.
Djupt ur löfskogens ännu icke mörka inre skallar
hackspettens besynnerliga kärlekssång, denna
martialiska kärleksförklaring till hans maka, med
hvilken han i all stillhet tillbragt hela vintern hos
oss. Då näktergalen lockar med flöjttoner, trummar
.deremot hackspetten fram sin käresta, och till
trumskinn måste dervid en torr gren tjena, hvilken
han med sin kraftiga näbb försätter i en dallrande
rörelse, Vissa personer skola finna denna ogrannlaga
kärleksförklaring alldeles på sin plats, då jag im
för dem tillkännagifver att hackspetten eller rättare,
med ett enda undantag, alla våra hackspettarter på sin
röda hufva igenkännas såsom republikaner, och då jag
benämner dem skogens journalister. Ifrigt speja de
omkring i skogen, och hvarhelst de träffa en murken
punkt, der arbeta de sig med obarmhertiga hugg af
näbben in till det friska köttet och framdraga i
dagsljuset masken som gnager på statens lif - och
ett träd är ju i sanning en trogen motbild till en
stat. Lika skickliga att flyga och klättra, låta de
ingenting undgå sig.
Se, der gör en liten vildbasare i höghvälfd båge sitt
språng genom luften, ty man kan sannerligen knappt
kalla dessa luftsprång för en flygt. Hvem annan kan
jag väl mena, än den muntra bofinken, gom nu sitter
derborta på ekens gren och gällt framdrillar sin
klara sång, den för alla bekanta och ändå alltid
gerna hörda slagdängan i skogen. Nu sitter han framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
