Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På Wengern-alpen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
stiglig, af tvärbranta väggar omgifven klyfta
mellan Jungfrugruppen och de höjder, till hvilka
Wengern-alpen hörer.
Då jag ankom till Wengern-alpen öfver gröna
fjellmattor, på hvilka här och der stodo några
ensliga ärevördiga ruiner af cedertallar, som just nu
började få mogna frukter, befann sig morgonsolen i
sin sista afgörande strid med dimmorna, som for mig
undangömde en del af alptaflan. Munken och Jungfrun
voro insvepta i en gemensam bländande dimkappa, och
jag sade skämtande till en läkare från Strassburg,
men så att en prest från Luzern ej kunde undgå att
äfven höra det: ’Jungfrun är ännu i morgonbikten,
i hvilken säkert blifver mera taladt om naturens
storhet och herrlighet, än som torde vara våra fromma
biktfäder behagligt1.
Rundtomkring strålade den molnfria himmeln i renare
blått, endast der på andra sidan svallade ännu,
ehuru allt mera sönderflytande under solstrålarnes
tilltagande värme, det ofattliga, föränderliga,
som vi kalla moln. Till slut sväfvade blott några få
späda tappar qvar kring Silberhorns hjessa. Nu hade
äfven dessa skingrat sig, och i obeskriflig klarhet
och renhet stod den väldiga alpgruppen framför mig;
icke blott framför mig, ty längs efter barrieren
framför Jungfru-hotellet, som ligger ensamt häruppe
på denna gynnade jordfläck, stodo och lutade sig,
dels njutande i tystnad, dels lifvade och lifvande
sig sjelfva och andra med utrop de resande, som på
dylika ställen sammanföras och närma sig hvarandra,
för att snart åter skiljas, med undantag blott af
engelsmännen, hvilka hafva hvarken tid eller sinne
för sådant. De kunna ju icke vid ett sådant tillfälle
tala, emedan de måste se efter, om allting är rätt
beskrifvit i deras röda Murray.
Till venster bildar det smalspetsiga, 12,240 fot
höga Eigers nästan /lodrätt stupande vägg, såsom det
härifrån visar sig, bergklumpens skenbara östra gräns,
ehuru den i sjelfva verket endast undanskymmer den
bakom liggande fortsättningen österut. Obestiget och
obestigligt vänder det mot Wengern-alpen sin breda
nordvestra sida, så att solstrålarne endast på den
öfre, nästan snörräta kaiiten tecknade en ljuslinie,
hvaremot snömassorna på dess öfriga delar hvilade
i enformigt blågrå färg. En djup sadelbugt skiljer
från Eiger den ännu 200 fot högre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
