Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två vandringar ut i det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
kunna vi sommartiden i öster se samma färgspel vid
solnedgången, som i dag. Dervid erfordras ofta föga
inbillningskraft, för att för oss fram trolla en i
det töckniga fjerran liggande bergskedja med derpå
strödda gigantiska borgruiner.
Solen har sänkt sig djupt ned mot staden. På
violettgrå botten skimrar hennes bländande skifva
i våra ögon, och de kring henne hopade molnen få af
henne till afsked en lysande färgprakt, hos det ena
klarare och mer genomträngande, än hos det andra,
allt som de äro mindre eller mer täta. Ända nere vid
horizonten har ett eldkantadt sträckmoln lägrat sig
som en mur, likasom ville det uppehålla den bortgående
himladrottningen. Några byggnader, som ligga enstaka
vid stadens södra ända, återkasta blänkande de på
deras fönsterrutor fallande sol-strålarne i rigtning
mot oss, så att det ser ut, som om lågan af en brand
sloge ut genom dem.
Ett moln i norr söker gifva oss en rigtigt påtaglig
vink om huru äfventyrligt nyckfull lagen för formerna
deruppe måtte vara. Det är ett ljust mönjerödt
fjädermoln, som i hög grad liknar en bakåtlutande
fogelpenna och således utgör ett slående bevis på det
rigtiga i dess namn. En likasom efter lineal uppritad
axel genomdrager det i hela dess längd, och på båda
sidor utgå från denna krökta fransar. «0rn jag skulle
måla detta», utropar en i vårt sällskap, «så skulle
man anse mig vara förryckt, och likväl ser jag det
här kroppsligt och verkligt framför mig på himmelen!»
En konstnär får just icke afbilda allt, som han
ser i naturlig verklighet framför sig. Om han
öfverhufvud icke får och aldrig skall få göra det
- är ännu oafgjordt. Man kan ju icke veta, om icke
mänskligheten engång skall stiga till en sådan höjd i
aktgifvande på naturens alla företeelser, att konsten
då skulle hafva stannat under denna ståndpunkt, om hon
fortfarande målade så, som mensklighetens och hennes
eget åskådningssätt för närvarande fordrar. (Vare det
likväl långt ifrån mig ätj; redan nu vilja utgifva
detta mitt yttrande för annat än ett framtidsskämt.)
Nu har solen sänkt sig bakom molnväggen. Småningom
förbleknar färgernas glans, och i öster utbreder sig
vid horizonten i den försvunna molnbergskedjans ställe
en violett dimma, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
