Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två vandringar ut i det fria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
punkten hafva upplyst en främling, att detta var
en invigd plats. ’Cotta’s ekar1 hette stället under
knappt ett års tid, men sedermera ’Cotta’s graf. Då
Heinrich Gott a, den store tyske forstmannen, den
30 Oktober 1843 fylde sitt åttionde år, planterade
hans dåvarande och förra, redan grånande läqungar
här uppe dessa åttio ekar, och i det närmaste ett
år derefter blef han, som afled den 25 Okt. 1844,
begrafven i deras unga skugga.
«Låtom oss här fira solnedgången», sade jag, «och
tänka på den man, som vi båda voro med och begrafde
här, och som vi båda stodo så nära, samt på skogen,
hvaråt han egnade hela sitt lif.»
Framför oss, bredvid oss, bakom oss låg den
tysta skogen i hvilken knappt en sakta aftonvind
susade. Äfven våra röster sänkte sig af sig sjelfva
till en lugn ton. Vi suto länge och fördjupade oss
i minnet af flydda år. Den bredvid oss hvilande
framstod derunder ofta i sina förtjensters klara
ljus. «Hvad han väl skulle säga om den galna, den
nedriga hushållning, hvarmed man på så många ställen
behandlar skogen! Ty att Sachsiska statens skogar ännu
stå under skyddet af hans lära, det skulle icke hafva
hindrat honom, att med sin väldiga stämma mana månget
annat land i Europa att skydda sina skogar.» Det
blef osa klart, att vår tid saknar en Heinrich Cotta,
ehuru den i så hög grad skulle behöfva en sådan man.
Under vårt samspråk hade solen gått ned. På öfversta
spetsen af en gran, som framför oss höjde sig ur
djupet, hade en trast, denne skogens privilegierade
solosångare, tagit plats och uppstämde nu sin
aftonsång. ,
Midt emot Cotta’s graf, helt nära på andra sidan
rågatan, är hans älsklingsplats ’Heinrichseck1
belägen. Der aflade vi äfven ett ’besök. Här ligger
djupt under oss den vänliga småstaden, i hvilken
vi kände Hvartenda hus och dess invånare. Från vår
höga ståndpunkt syntes oss husen såsom hvilande i en
moders sköte, och de blåa rökpelarne, hvilka raka som
ljus hvirflade upp i luften ur skorstenarne, räckte
på långt när icke upp till den nästan i jemnhöjd med
oss belägna, af berg bekransade horizonten. Lekande
barn tumlade .omkring på de öppna platserna, men
deras glada rop trängde icke upp ända till oss. Det
föreföll oss ovanligt att se det muntra barnlifvet
Rossmässler.
l .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
