Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humboldt-föreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 v
högt uttala vårt tacksamt stolta medvetande af denna
vår nationela besittningsrätt till den store mannen,
innan vi göra oss samma besittningsrätt forlustiga
derigenom, att vi stanna efter andra nationer i vår
Humboldt offentligt visade hyllning. Han behöfver
visserligen lika litet denna hyllning, som han
behöfver något varaktigt monument. Lika litet som
en dylik behöfdes för att göra Aristoteles’ namn
odödligt, lika litet skall det för Humboldt behöfvas
någon minnesvård, helst som de efterlefvande ofta
uppresa den mer åt deras egen fåfangliga tacksamhet,
än åt minnet af den firade döde.
Man måste i sanning med obrottslig hängifvenhet
förblifva den grundsatsen trogen, att vilja förlåta
allt, som man till dess bevekelsegrunder begriper, för
att icke blifva bedröfvad deröfver, att öfver grafven
i trädgården vid Tegel redan en stillhet herrskar*
som nästan kunde kallas kylig. Huru kunde våra
dagars förhållanden, som hänvisa på sken och svek,
på oböjligt trots, på oförmåga och splittring, förmå
verka detta? Huru i all verlden kunde isynnerhet från
ett håll, som genom Humboldts namn blifvit upphöjdt
till zetiith på naturforskningens firmament, en så
kylig vind blåsa på hans för oss kära graf?
Då jag den l O Maj hastade från Leipzig till
Berlin, trodde jag mig vara en bland hundraden,
som från alla delar af Tyskland skulle skynda till
Tysklands medelpunkt, som Berlin den dagen var för
alla naturforskare. Då jag försökte gifva eder,
mina läsare, en skildring af den dagen, besegrade
jag mig sjelf så till vida, att jag kunde förtiga
den dagens sorgligaste ögonblick, och jag vet icke
heller nu, om jag gör rätt uti att nu efteråt omtala
det ögonblicket. Sedan jag på perrongen vid Berlins
bangård förgäfves hade sett mig om efter en anvisning,
som jag bestämdt väntat att finna, till vägledning för
alla, som % infunne sig för att beledsaga Humboldt på
hans sipta färd, såg jag i mig sjelf uppenbarligen -
den ende, som det vesterifrån komna tåget hade i
sådant ändamål medfört från hela Tyskland. Detta
var bittert, mycket bittert! Men kanske gjorde det
mig ännu mer, åtminstone lika mycket - jag kan icke
på annat sätt beteckna det - förbluffad. Hvar var
Tyskland? Var det icke Humboldt, som var död och
hvars kroppsliga hydda just ttu skulle förflyttas ur
de lefvande naturforskarnas led?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
