Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Gustaf Wasas minne. Tal vid Utmeland i Mora den 29 september 1860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qval hade han kännt; menniskors falskhet erfor han; lönnmördares
anslag; fiendtliga stämplingar af adel, af biskopar, uppror af bönder;
borgerligt krig och krig med främmande, med Lübeck, med
Ryssland, med dem, som brukade Konung Christians namn, förutom
osägelig omsorg, med hvilken han dagligen öfverlupen var.
Sådant var hans arbete uti historien. Inledningen är befrielsens
strid, medelpunkten är reformationen, och med Konungadömets
ärftlighet, hvilken betecknar samhällsordningen, som stadgar sig,
satte Gustaf Wasa i egentlig mening kronan på sin lefnads verk.
Sålunda hänga dessa saker tillsamman, att hade befrielsen icke
varit, så hade Sveriges plats uti historien varit tom och Gustaf
Wasas namn försvunnit ibland den mängd, som efterverlden glömmer,
eller som lefvat såsom namnet af en förlorad hjelte. Men sedan
befrielsen var gjord, är reformationen den hufvudsak, som bestämmer
tidens historia. Så stor var den förändringen, så utgrenade den
sig, att den ingrep i samhällets alla delar, lika mycket statens som
kyrkans, ända derhän att fogningarne skakades. Reformationen inom
kyrkan var bryggan, som bar till statens reformation. Det nya
eller, rättare, det förnyade gamla Sverige steg upp ur raset, som
blef, när kyrkan föll.
Men den första frukt, som syntes, var förstörelsen. Ingalunda
har Gustaf Wasa dragit fram den nya ordningen fullfärdig. Han
ref ned mera än han byggde upp, ty det verket att bygga det nya
färdigt, gick utöfver en menniskas lifslängd. Dock gjorde han mera
än blott ref ned det gamla, han lade äfven grund för det nya. Och
denna lade han så stark, att den blef liggande i trots af oförstånd
och fiendskap, som lekte fritt sedan den starkes hand var kall.
Den taflan, der historien har tecknat, huru Gustaf Wasa och
svenska folket lefde och sträfvade tillsamman, är så rik, att
högtidsstunden vill förflyta, innan betraktaren hunnit fatta om också blott
ett utkast. Men tanken släpper ej det lärdomsrika ämnet och hjertat
ej sin vördnads föremål, med mindre föreställningen återkallar
åtminstone ett och annat af den rika bildens drag.
Mångsidig såsom den är, har den en sida, som på denna dag
och på denna plats är den hufvudsakliga. Åt befriaren är
högtidsstunden i första rummet invigd. Det är i detta afseende, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
