Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Gustaf Wasas minne. Tal vid Utmeland i Mora den 29 september 1860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalarnes jord och på den jorden Mora strand och Utmelands by är
rätta stället att förvara minnesvården. Sveriges Konung Gustaf den
Förstes bild i hela dess omfattning är för stor att ens i utkast kunna
kallas upp under flyende ögonblick.
Der ligger en egen friskhet öfver Gustaf Wasas väsende,
särdeles uti hans yngre år. Knappt har tyngre arbetsbörda hvilat på
en menniskas skuldror, men aldrig bördan burits af ett friskare mod
och en säkrare vilja. Ehvad Gustaf Wasa gjorde, det gjorde han
med säker tro, att det var sannt, som han tänkte, och rätt, som
han gjorde. Vacklande steg tog han ej och gjorde ingen sak till
hälften. Modet var — såsom häfdatecknaren [1] har sagt — sådant,
för hvilket krigarens bleknar. Detta är intrycket af hela hans lif
och icke minst under dess tidigare del, då han ännu icke visste
om han skulle blifva sitt tidehvarfs herre eller med sitt namn
besegla sitt fäderneslands fall. Det var den tiden, då han pinades i
fångenskapen; den tiden, då han gick fram i södra och medlersta
Sverige, och folket sköt med skäcktor och pilar efter honom när
han talade frihetens ord; den tiden, då han strök omkring, en enslig
rymmare på dalskogen, med förföljelsen efter sig och omkring sig
falska vänner, såsom på Ornäs, eller osäkra, såsom på Rankhyttan;
den tiden, då han tröskade för maten i Svärdsjö prestgård och i
Isala by och i ladan vid Rankhyttan; den tiden, då han låg i tre
dagars tid midt i vintern under den kullfallna furan på skogen
emellan Svärdsjö och Leksand, husvill, närande sig af allmosor
ifrån dem, som sjelfve voro fattige; den tiden, då han just här, der
nu minnesvården står, blott i jordens djup, i källarhvalfvet kunde
rädda lifvet; de dagar, då han vid Rättvik och på Mora strand
talade för Dalarnes folk om Sveriges fall och räddning, men förnam
blott ett overksamt bifall — den tiden behöfde Gustaf Wasa mer än
menskligt mod, mer än den förtröstan, som snillet föder. Han
behöfde den tro, som ensam höjer menniskan öfver jordens sorg och
låter fången känna sig fri och flyktingen säker. Med tron på Guds
eviga magt gick Gustaf Wasa sitt värf igenom.
Svårt är att säga, när pröfningen var hårdast. Först möter ett
hastigt afbrott. Gustaf Wasas tidigaste ungdom var lyckosam och
rik på hopp. Född af en lysande börd; uppfödd till rang och ära;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
