Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Gustaf Wasas minne. Tal vid Utmeland i Mora den 29 september 1860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidigt inträdd i de mägtiges krets: betrodd med vigtiga värf, dem
han segersällt utförde; uppburen af Riksföreståndarens gunst och af
mångas bifall, hvilka gladde sig åt den mycket lofvande framtidsmannen,
nedstörtas han hastigt och på svekfullt sätt i fångenskapen.
Förflyttad ifrån Sten Stures hof till Kallö slott i Danmark[1],
hörer han der öfvermodets hån emot sitt fädernesland och fiendens
anslag, dem han, sjelf fången, saknar all möjlighet att motarbeta.
Overksamheten måste varit olidelig för en själ, der verksamhetsbegäret
var omätteligt och nu så mycket fanns, som uträttas borde.
Också blef den pinan för svår, fången bröt sin fångenskap och
flydde. — Nu följer flykten igenom Danmark och norra Tyskland,
vistelsen i Lübeck[2], åter en tid af ångest. Overksam är han icke
nu, men vanmägtig. Han äter nådebröd. Han vet icke, hvilken
dag de styrande i Lübeck kunna finna sin vinst vid att utlemna
honom i fiendens våld, af hvilken han sökes, och under denna tid
förnimmer han, att Sten Sture har kämpat sin sista strid, har dött[3]
och Sverige är fallet i sin fiendes våld. — Hemkommen omsider på
fäderneslandets mark, möter han blott de räddes förtviflan, förräderiets
stämplingar och, der bättre vilja fanns, dock split och förvirrade
rådslag. I landets hjerta står fiendens här, Stockholm, belägradt,
försvarar sig ännu, men försvaret, buret af hjeltinnans kraft,
Christina Gyllenstjernas, är dock endast hjeltemodets dödskamp. Eho
som grep honom sjelf kunde derpå förtjena en penning och de
mägtiges gunst, ty belöning var lofvad åt den som tog Gustaf Erikson.
Redan i Kalmar, i hvars grannskap han landsteg, räddades med
möda hans lif. Det är nu som han vandrar genom södra och
medlersta Sverige och talar till folket förgäfves. — Under tiden faller
Stockholm, hösten förflyter medan Gustaf i djup enslighet på
Räfsnäs gård i Södermanland rufvar på tankar och rådslag, dem han
synes haft svårt att reda för sig sjelf. Åtminstone dröjer han länge
innan han griper det yttersta medlet[4]. Men bud kommer om
blodbadet i Stockholm, den sista stunden hotar att slå för Sverige och
mången trodde att den var slagen. Då tänker Gustaf Erikson, att
den magt, som uppehåller verlden, väl ock förmår att slå den starke
till stoft och gifva seger genom den värnlöses arm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
