Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Gustaf Wasas minne. Tal vid Utmeland i Mora den 29 september 1860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en hufvudsaklig andel, dock ett gemensamt arbete för dem och för
andra bygders folk. Sveriges befrielse var hela svenska folkets verk[1].
Deremot är det med en egen innerlighet som svenska folket sluter
sig till Gustaf Wasas minne, ty det hörer oss allena till. Konung
Gustaf var svensk, ej blott till börd, till tänkesätt och hjerta, men
hans lefnads hela verksamhet var sluten omkring Sverige. Hans
store sonson, Konung Gustaf II Adolf, sin farfar lik i dygd och
hjeltestorhet, hörer icke till oss så uteslutande. Ej Sverige blott,
men Europa var hans bragders bana och hans ärestod kan resas
äfven af främmande händer. Men Gustaf Wasas minne är vår
egendom, den vi med ingen dela. Med undantag af den tid, då han
vistades i Danmark och på flyende fot i Lübeck, såg han aldrig
något annat land än fäderneslandet. Föga bevandrad i lärdomens
verld och ej mycket riktad af den erfarenhet, som umgänget med
främmande folkslag skänker, skulle han, förflyttad till de lysande
hofven på hans tid, t. ex. Tyska Kejsarens eller Konungens i
Frankrike, troligen förefallit såsom en undersam varelse. Men hos oss
var han hemmastadd: Sverige var hans verld, för dess behof var
han fullt utrustad och ingen minnets bild kan stå närmare till
svenska hjertan, ty ingen bär de svenska dragen renare och ingen
Svensk har funnits, som så har i sin själs djup sammanpressat
svenska folkets ande.
Sådan var han i sin ungdom, när ”med Gud och Sveriges
allmoge” han frälsade sitt land. Sådan blef han under tidens
vexlingar. Dessa funnos i hans lif, ovanligt stora. Här är åter
lärdomen af Gustaf Wasas lefnad, huru allt är förgängeligt, storhetens
glans uppgår ur olyckans yttersta djup, men sveper sig åter i sorg.
Flyktingen på skogen blef en af de rikaste och väldigaste regenter,
som burit Sveriges krona. Hans senare regeringstid visar bilden af
en Konung, i det hela lyckosam, en lysande, en praktfull
herrskare, han samlar skatter, han bygger slott och fästen, han rustar
flottor på hafvet och Konungen af Danmark bestiger blott med hans
hjelp sin thron. Men emot slutet af sitt lif är han djupt olycklig.
Betraktar man honom då, så blandar sig med vördnaden för den
vise också en känsla af ömt deltagande för den gamle, ty der ligger
ett dystert drag öfver bilden. Fred är nu ibland folket, men ofred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
